Aftonbladet – 10 oktober 1863, sida 2

oss genast fara härifrån; ty fastän jag, som redan varit här flera dagar och hunnit vänja mig vid den anblick af död och fasa, som omgifver oss på alia sidor, icke vidare fruktar något för mig sjell, räknar jag med ängslan hvarje minut som ni dröjor avar. tJog hyser ingen fruktav, dyra Mortat, återtog Carl a Moutsoreatw Icke desto mindre är jog lika itfrig ait få föra er till lyckligare nejder, och så snart hästarne fålt något hemta sig, skola vi sitta upp. Och nu, tillade han, ?ber jag att vi må skiljas på nägra timmar. Ni behöfver lugn och hvila, 8 och försök att sofva till dess vi äro färdiga att resa. Jag skall vaka öfver cr och säga till vid första dagbräckningen.4 cOm ni ämnar vaka, Carl?, svarade Ma. ria, så vill jag vaka med er, ty iag behölver ingen hvila. Denna morgon, sedan jag tillslutit den stackars baronessans ögon och bitiort gråtit öfver hennes och min sista tje: narinnas död, föll jag, uttröttad afvakande, ängslan och sorg, i en lång och djup sömn. Straxt förut hade jag kännt mig så orolig och feberhet, att jag trodde äfven mig vara angripen af smittan; men då jag straxt fö lens nedgång vaknade, var alit detta öfver och jag började fer Bysa den nu uppfylda förhoppningen att lyckligen undgå den hotande faran. Dock, ri, Carl, torde behöfva någon förfriskniog. I rummet här bredvid finner ni en uppdukad måltid, den sista som min bortgångna tjenarinna framsatt åt mig och som ännu är orörd. Jag fruktar ej att föra er dit, ty ingen har däti i denna delafslottet. Carl af Montsoreau följde henne och begoe täflade att förmå hvarandra göra heder it anrättningen. Derefter sutto de tillsammans det återstående af natten, under ömt samspråk och blickaado på hvarandra med opp och förlröstan — känslor, som dock