Aftonbladet – 10 oktober 1863, sida 2

afspeglade sig derpå. Sedan hon hade slvtat, yttrade han: Hvad ni berättat mig, dyra Maria, huro my det än må uppväcka min harm emo! den föraktlige abbtn, var likväl högst nö digt att få veta, emedan jag endast derige nom kan förklara åtskilligt, som hittills va rit för mig obegripligt. Jag hoppas emel lertid att hans stämplingar numera upphör att blifva 038 farliga. Hvad haw kan halva öfverenskommit med Villequi r är mig vis serligen obekant, men jag tror att Gud e, skall öfvergifva dem som förtrösta på Ha nom, och när jag nu funnit er åter, jag äf ven skall lyckas befria er ifrån edya törfäl. jare. Pet akulie biitva alltlör lån t och tröttande att berätta er allt hvad jag upp lefvat sedan vi äåtskildes vid Montsoreav. och jag vill derföre endast omtala att jag har sammanträffat med hertigen af Guise. att jag varit nog lycklig att kunna göra ho nom ön tjenel — hban säger sjelf att jag frälst hans lif — och att jag nu bar i upp drag af honom att, så svart jag lyckas åter finna er, föra er till honom i Soissons. Ack, så lyckligt!S ropade Maria af Clair vaut. Då begifva vi oss på väg. — Och hon sprang upp ifrån sia fol, likasom hor hoppades att atresan kunde ögonblickliger dza rum. Carl af Montsoreau slöt henne ömt i sin famn och sade, i det han blickade inihen. nes ljufva ögon: Dyra Maria, måtte er glädje icke för minskas, då ni får veta att er furst!ige förmyndare lofvat mig er hand — ett löfte al en lika värdig gilvare, söm emottagaren är föga förljent ått ega en så oskattbarjuvel.4 Maria lutade sitt hufvud emot hans bröst och hviskade med knapp hörbar stämma: Huru kan ni tala så, Carl? .. Men tät