Aftonbladet – 9 oktober 1863, sida 3

tillsammans. En gång förut har jeg hålli detta sköna hufvud emellan mina händer. Det var då jag trodde er vara död och för alltid förlorad för mig. tNär jag då uppvaknadeX, sade Maria. och egnade min tacksamhet åt Gud och åt er, som hade frälst mig, kände jag mig så lycklig deruti, att det var just ni som hade blifvit min räddare och — detta tillade hon med sänkt blick — lycklig genom det omiss känliga uttrycket af er djupa rörelse. Och likväl, inföll här Carl, och likväl, när mitt qvarblifvande eller bortresa berodde på ett enda ord af er, lät ni mig utan barmhertighet förstå, att ni icke ens hade bemärkt min kärlek och att ni ansett mitt deltagande härröra endast af den naturliga tillfredsställelse jag borde erfara vid ert återuppvaknande! Ack, Carl, svarade Maria leende, Skan ni icke inse och förlåta en för oss qvinnor så naturlig förställning? Vär känsla är i sig sjelf litet skygg och söker gerna ett gömställe till skydd ätven emot den, som vi eljest gerna ee egna oss sina omsorger. tJag har aldrig älskat någon annan än er, och jag var alldeles okunnig om qvinnohjertats egenheter. Icke desto mindre hade de ord, som ni då yttrade, att bestämma öfver hela mitt öde. Jag kunde omöjligt föreställa mig något sådant, sade Maria af Clairvaut med allvarsam ton, eljest försäkrar jag vid allt bvad heligt är, att mitt svar skulle hafva blifvit mera uppriktigt. Men bvad kunde förmå er att taga ett så afgörande beslut, då hvad jag yttrade ju icke innebar något bevis på motvilja eller obenägenhet emot er?4 Carlsaf Montsoreau började nu att med lifliga ord tolka sin djupa böjelse för henne redan ifrån deras första möte med hvaran: dra, och den smärta, hvarmed han snart fann sig i sin egen broder hafva en medtäflare; han redogjorde för sitt samtal med abben af Boisguerin under färden till den gamle grefven af Morly och talade om den