Aftonbladet – 9 oktober 1863, sida 3

sig för dem såsom en kärlekens budbärare, den öppnade grafvea såsom den brudsäng. der de skulle sjunka i hvarandras armer. Föreställningen att sålunda dö tillsammans syntes dem Jjuf; de mötte denna menniskoslägtets oförsonliga fiende icke med martyrens utmanande trots, icke med krigaren: lättsinniga och tillkonstlade likgiltighet, men med lugn undergifvenhet för himlens vilja och förtröstansfullt hopp om en oupplöslig förening på andra sidan grafven. Fastän de iakttogo en ömsesidig tystnad eller endast talade om likgiltiga saker, kände ändock Carl af Montsoreau alt ban var älskad. Hvarje hennes blick, hvarje hennes ord öfvertygade honom derum, och likväl längtade han att erfara mera. Han önskade att erhålla en bestämd försäkran, att den sällhet, han hoppades vinna, icke var en bedräglig villa. Samtalet öfvergick härunder småningom och omärkligt ifrån ögonblickets angelägenheter till det förflutn2, och Maria fällde en mild förbråelse öfver den unge grefvens hastiga aflägsnande från slottet Montsoreau. SMaria, sade han med den uppriktighet, som alltid hos honom var en dygd, Sjäg skall säga er mina skäl; döm sedan om jag handlat rätt eller orätt. Om jag har haft orätt, vill jag uppriktigt erkänna det och söka godtgöra allt, så mycket i min förmåga står. Tro dock ej, att jag felat med uppsåt, utan endast af missförstånd, och beröfva mig icke derföre hoppet att kunna vinna er kärlek. Maria såg på honom med en frågande blick och sade: Tror ni er verkligen kunna befara något sådant? Ack nejX, ropade han lifligt, nej, nej, jag bör ej frukta det, ty Maria af Clairvaut har ej kunnat yttra sig till mig så som nu, utan att vilja uppmuntra och besvara mina känslor. Han böjde sig ned öfver henne och tryckte en kyss på hennes panna, under det att han fortfor: tSällsamma händelser hafva fört oss