Aftonbladet – 9 oktober 1863, sida 3

få ord nödiga föreskrifter. Deruppå åter. vände han till Maria af Clairvaut, beledsa gades af henne genom en lång, ödslig gång till det rum hvarifrån hon hade utkommit vid hans första inträde i slottet. Anblicken af detta rum framställde en märklig motsats till det dystra olycksbådunde utseendet ef slottet i öfrigt. Vackra målningar hängde på de rikt prydda väg garne och ailt i det smakfullt och beqvämt anordnade rummet ingaf eu känsla af tretnad och välbefinnande. En uppslagen bönbok läg på det lilla bordet, vittnande om det sätt, hvarpå Maria tillbragt de sista timmarne af sin ensamhet; och äfven Carl hö de sin blick uppåt med en brinnande bön till Allmakten om skydd för den, som var honom kärare än allt annat i verlden. Hon hade satt sig uti den stol, framför hvilken stod det lilla bordet med bönboken, och bliekade framför sig med ljuf tankfullhet, under det att Carl af Montsorenu intagit sin plats midt emot henne. Begge iakttogo tystnad, ty deras bjertan voro allt för uppfyllda af rörda känsor, för att genast kunsa fiona ord. Stället och omständigheterna voro emellertid sådana, att de borde kunna frikalla ifrån all tvekan och återhållsamhet att yttra hvad kärleken ingaf dem. Den fasa, död och förstörelse, som på alla sidor omgåfvo dem, förlänade en högre kraft åt en i sig sjelt ädel lidelse; det var likasom skulle man se den eviga elden slå upp sina flammor från altaret till ett kullstörtadt tempel. Maria af Clairvaut kände, alt hon i detta ögonblick skulle kunna yttra sig fritt öfver ämnen, hvilka det under andra förhållanden varit henne omöjligt att vidröra; hon känce att, utom den förtröstan på Gud som aldrig öfvergaf henne, intet annat fanns, än deras ömsesidiga kärlek för hvarandra, som kunde skänka dem tröst, lugn och förhoppningar i dessa stunder af fara och ångest. Hon blickade på honom och han på henne, och den på alla sidor omgifvande döden visade