Aftonbladet – 9 oktober 1863, sida 2

jstarka och friska, så alt redan vid dagningen följande morgon hans trupp hade uppnått den lilla staden Rambouillet. Den unge grefven kunde ej undgå att, vid det han skådad.s sig omkring utanför värdshuset, medan hans folk eftersåg hästarne, förmärka åtskilliga tecken till den fruktan och osäkerhet, som under denna tid var rå dande i Frankrike. Oroliga miner och misstrogna blickar mötte honom från alla sidor; borgare i små hopar stodo, sakta samtalande med hvarandra, här och der i gathörnen; den glada rörelsen af en fri och liflig allmoge fanns der icke och de få kärror eller boskapskreatur, som kunde förmärkas, skredo tyst och stilla fram genom staden. Grefvens hästar voro uttröttade och nya stodo ej till att bekomma, hvarföre han måste besluta sig att dröja qvarnågra timmar. Han kastade sig på en säng, i förhoppning att kuma finna nägon hvila; men hade knappt inslumrat, förrän han plötslizen väcktes af ett genomträngande skrik från den andra sidan af gatan. Det var ej långt afstånd emellan husen och han kunde från värdshusfönstret skåda in i det midt emot belägna. i Han såg der en medelåldrig qvinna, liggande på knä bredvid en ung man, som syntes vara döl, och då ban sänkte sin blick något längre ned, varseblef han på gatan en man, klädd i lång svart mantel, och sysselsatt att öfver porten till huset mäla ett stort hvitt kors. Utan att besinna hvad som var å färde, skyndade Carl af Montsoreau utför trapporna och närmade sig till porten midt emot, då han der möttes af en beväpnad borgare, som sade till honom: Kan ni då icke se, att detta hus är märkt med pestkorset? Om ni vill gå in, så kan det ej hindras, men ni slipper icke åter ut derifrån. I Med sorgset hjerta, och inseende att han här icke kunde lemna någon hjelp, återvände Carl af Montsoreau till värdshuset; men