kungliga trupperna, blifvit förda till närhe ten af Paris, hvarest en budbärare från ko nungen mött dem och gifvit honom, jemtc markisen, anvisning att förfoga eig tili Vil lequiers hus, under det att fröken af Clair vaut fördes till Vincennes. Han försäkrade att han gjort allt möjligt för att hindra denna skilsmessa, men konungens befallning hade varit ovilkorlig. Sedermera hade han erfarit, eller åtminstone fått anledning för. moda, ait den unga damen blifvit bortsänd på vägen åt Beauvais, under skydd ef. rå. gon aflägsen slägtinge. Den unge grefven smålog, utan att yttrc något, hvarefter abbån med lyckadt delta. gande framkasiade den frågan, hvad som vore att göra härvid, helst han sjeli icke insåg, huru man borde gå till väga; men då han hvarken härigenom eller oaktadt flera andra försök att aflocka Carl af Montsoreau hvad han ämnade företaga, kunde förmå denna att yppa något, tog han slutligen sin tillflykt till en öppen fråga: SAmuar ni då icke att uppsöka och till hertigen al Guise återföra den unga damen. tSannerligen, min bäste abbe4, svarade grefven, jag rätt vet, huru jog skall beie mig. Jag har ingen bestämd plan för det närvarande, och lärer väl !å rätta mig efter omständigheterna. Med detta besked måste abben aflägsaa sig. Den följande dagen förflöt, visn at Carl af Montsoreeu erhöll någon underrättelse, vare sig från abben, från sin broder, från konungen eller ifråfi hertigen af Guise. Af fruktan att gå miste om någon budvkickning, vågade het icke sflägsna sig från sitt herberga, utan stennade hemma hela tiden. Morgonen derpå beslöt han sig att. göra ett besök hos Villequier och yrka på ett omedelbart uppfyllande af det löte som ko.