Aftonbladet – 7 oktober 1863, sida 3

abbån lät sig icke bekomma, utan fortfor lugnt och öbesväradt att skrifva, till dess Villequier ropade: Nu tycker jag alt det kan vara nog och att jag är tillräckligt bunden, herr abbå af Boisguerin. Inte ännu, herr af VillequierX, sverade abben. Det fattas ett litet tillägg: att om ni ej skulle vilja godkänna mitt val af make ät er unga slägtinge, eller eljest vägra att erkänna giltigheten afer fullmakt, ni i stället förbinder er ait till mig utbetala etthun dra tusen kronor och låter bekräfta er underskrift inför någon af landets domstolar. Nej, för fan! ropade Villequier, detta går alltför långt, min herr abbå.? 4Icke det minsta, min ädle herre4, svarade eabbn. Jag bar gjort det till en vana, vär man iofvar mig något, att ställa saken så, att man icke, när det gäller, må kunna bryta sitt löfte. Huro, min herre, ni kan väl icke misstänka...?4 sade Villequier. Jag misstänker ingenting, afbröt honom jabben. Jag vill endast fråga er, såsom på en gång diplomat och hofwan, om ni al. drig någon gång varit vitne till brutna löften? Jo, väl flera tusen gånger, svarade Villequier. Jag värderar er uppriktighet och vill vara uppriktig mot er tillbaka. Hvarken ni eller någon annan man på jorden skall kunna förmå-mig att underteckna en sådan förbindelse, som den ni begär, innan jag erhållit visshet att jag vinner det ändamål man förespeglar mig, och full känpnedom om de medel man ernar dertill använda. Ni har der en vacker ring, herr abbeX, fortfor han derefter med den lätthet att ombyta samtalsämne, som var denne statsman eget, när hen icke ville yttra mera om det som förut upptagit honom, det är i sanning en sällsynt och dyrbar sten, en genomskinlig turkos, efter hvad jag tror.4 Den innehåller ett verksamt motgift för den händelse att men skulle medelst mat