Aftonbladet – 3 oktober 1863, sida 2

sprang upp från ein plats vid ett bord, der han satt och skref, samt tryckte bjerviigt och varmt den unge mannens hand. uMin dyre, bäste vän, ropade han härvid, man lär sig att högre värdera dem, för hvilkas skull man måste lida något; och sanningen att säga, ni har skaffat ig en bet strid på halsen.t erkligen? Och vågar jag fråga, med hvem? inföll markisen. Med åtskilliga personer, svarade Villequier — med kungen, med Bpernon, med en viss er herr broder. — CMed min broder? ropade Gaspard af Montsoreau, under det att blodet strömmade upp i hans ansigte. Kan han våga att sätta sig emot min lycka, efter alla sina högtidliga försäkringar om ädelmod och oegennytta? Men hvar är han? Jeg måste täffa honom. Finnes han i Paris?4 Villequier smålog, men så omärkligt, att den ifrige markisen ej blet det varse. Detta leende muebar, alt eu nytt förslag hastigt blifvit väckt i haus ombytliga sinne. Sådana ränksmidare, sora han, fintliga i alla förhållanden sch framförallt sarbvetslösa i valet af medel för sina ändamål, omfatta iolrigen med ett slags nöje och erfara, vid använvandet af något nytt svek, samma tillfredställetse, Bom Brasiliens negrer, då de hitta cn dyrbar diamant. När således den listige hofmannen eåg markisen af Montsoreau skifta färg vid blotta nämöandet af sin broders namn, tänkte ban för sig sjelf: cOm endera eller kanske begge dessa unga vi!djernor skulle falla 0s3 till besvär, så kan ran lätt afvärja all fara genom att hetsa dem emot hvarandra. (Forts. följer.)