Aftonbladet – 2 oktober 1863, sida 2

sjunken, frågade ben föga efter Maria att Clairvaut, eller i hvars bänder hon föll. Han ver väl benägen att befrämja och gynna sin gunalliogs, Villequiers, planer men be-kymrade sig i öfrigt ej om de medel dena kunde vilia begagna. Det var honom såtedes likgiltigt om hans värde minister grep till gift eler dolk för att befria honom Sfrån grefven af Logdres, endast han sjelt icke behöfde hafva något att skaffa dermed. Det enda, som han för egen del fann sig benägen att utföra, var den svekfulla upderhandlingen med hertigens af Guise ombud, men redan detta hade varit tillräckligt att öppna ögonen på den kloka och skarpsinnige unge mannen. Carl af Montsoreau öfverlade under vigen wed sig sjelf hurvvida han borde gehast genom ett bud underrätta hertigen om hvad eom förefallit, eller vänta dermed ett av ire dagar, tilldess han fick se om dem lotvade kungliga befallningen skulle blifva honom tillställd eller ej. Emellertid hade han åter inkommit i Paris, och vid det ham på en bred gata red förbi ett stort, ståtligt hus, fick han se en skymt af tvemve persener, som hastigt försvunno genom den öppna porten till detsamma. Deras ansigten, voro vända ifrån honom och sjeltva gestalterna. kunde ej heiler i hast och på afstånd underkastas någon närmare granskning ; men hvad han såg, var tillräckligt för honom att, på åtskilliga egenheter, som ett mångårigt umgänge lär oss uppfatta hos en del persosoner, igenkänna sin broder och abben af Boisgueria. tHvem är egare till detta hus?4 ronade han, vänd till sina tjenare. j Det tillhör herr Renå af Vil! equiert, svarade en af dem, och den unge grefven skyndade sig alt stiga af hästen och träda fram till buset, hvarest han möttes af en portvaktare i karmosinzöd jacka, kantad med guldgaloner samt ett bredt broderadt bälte. (Forts. följer.)