Aftonbladet – 1 oktober 1863, sida 3

Konungen skrattade å dubbelmeningen i hans svar och yltrade derefter till grefven af Logdres: Nå väl, min grefve, ni har nu fullgjort ert uppdrag och kan till vår trogne och bögtälskade kusin, hertigen of Guise, framföra vår helsning, all vi vilja anställa alla möjliga efterforskningar rörende denna sek, och så snart vi erhilla tillförlitliga underrättelser, skola vi derom meddela oss med hettigen. Ni kan gå. Sådant var dock icke ämnadt att bli slutet på den underhandiing Carl af Montsorenu fått uppdreg att inleda; och han insåg tydligt, att konungen och bans gunstlingar fö resatt sig att drifva gäck med hats bbgdom och oerfarenhet. Men det fannsihans lynne och omdömesförmåga en fasihet, hvarpå de icke syntes bafva gjort sig räkning; och efter att hafva iakttagit några ögonblicks tystnad, derunder konungen eyntes törja blifva otålig, fästade han Biba ögon stadigt och oförfäradt på denne och sade: ?Ers maje stät täcktes förlåta mig att jag icke genast begagnar den nådiga tillåtelsen att draga mig tillbaka, men ers majestät synes hafva gjort sig en oriktig föreställning om det uppdrag jag haft den nåden att framföra, onungen blickade med ett uttryck af häpnad på Epernon och Villequier, och vände sig derefter missnöjd om, under det att Vill:quier bet sig i läppen och lät sin hand glida ned till det juvelprydda fästet på en i bältet instucken dolk. Carl af Monteoreau fortfor i en lugn och: bestämd ton: Hans höghet, hertigen af: Guise har anbefallt mig att i underdånighet gilva ers mejestät del af de omständigheter; jag redan vidrört samt anhålla om upplysning deröfver; men för det tall, attjag icke skulle kunna få veta, huruvida fröken af; Clairvaut befinner sig på det eller det stäl-!