Aftonbladet – 1 oktober 1863, sida 3

och vördnadsfull bugniog, fatt hertigen i j detta fall blifver föranlåten att sjelf begifva sig till Paris, för att anställa nödiga efter forskningar angående sin tunga slägtinge. hvärs vlitelfeört dap ej lyckats ipptäcka. Vaktadt det smink, som betäckie konun gens kinder och förlänade ät hans hy en friskare färg, än den eljest egde, kunde Carl af Montsoreau tydligt se, att konungen, vid blotta föreställningen om hertigens af Guise ankomst till Paris, blef dödligt blek. Badin. bemikteå Wsenlödes al Villetuier. ÅR hviskade: SVar utan fruktan, ers majestät, ban ekall icke komma hit.? Konungen yttrade temligen tvärt och till för, att höras äfven af den ringe gielven: UVI få icke gilva honom vigon förevändning, Ren6, icke den minsta. Herr af Logdres4, fortfor han, antagande en mera försonlig min, än tillförene, vi finna med glädje att hvearken hertigen of Guise eller hans sändebud tillåter sig några hotelser: och då hans frågor icke innefatta amat än hvad eom är rätt och t.llbörligt, så vilja vi besvara dem så vidt eådant står i vår makt. Villequier ryckte vid dessa ord med handen sakta i konungens mantel; men Heprik slet sig lös ifrån honom med ett uttryck af otålighet, och fortfor: Jag skall derföre svara er öppet och ärligt, unge ädling. Det förhåller sig så, att den unga damen, som ni är sänd att uppsöka, verkligen icke be finner sig här på Vincennes, ej heller, så vidt oss är bekant, i vår goda stod Paris. Vi kunna icke ens lemna någon upplysning om hennes nuvarende vistelseort; men det är på intet sätt vår mening att neka, det hon har varit på besök i slottet Vincennes. Den första delen af konungens yttrande syntes hafva underbart lugnat Villequiers farhågor; men 9å snart konungen öfvergick u