Aftonbladet – 28 september 1863, sida 2

irenade rikena, Man lätt inse de heter, stanläggninga det af berg och djupa dalsträckninbar genomskurna Norge, då vi nämna det ätt hvarpå bergsprängningsarbetet på oräkneli, t antal ställen måste utföras. D2 per soner, hvilka verkställa detta arbete, nedhissas medelst linor utför de branta utskjutande klipporna, i hvilka borrhålen skola göras, och sprängskotten anbringas. Det oförvägna folket tillbringar sina dagar der i ordets fulla bemärkelse hängande mellan himmel och jord med en afyrund under sig. a i de besvärligaste ställningar, och alltjemtih under ett ytterst mödosamt, ofta lifsfarligt,a arbete. Lifsfaran ökas då, efter slutad borrning, sprängs otten skola lossas och slut If ligen antändas. Se här en episad, bland i o många, i en norsk bergsprängares lif. Uni der det vöganläggningsarbetet, som nyli-fn gen blifvit utfördt, och som efsynades dåth den nya kommunikationsleden öppnades,ts hängde nedåt en lodrätt utskjutande klippa en rad af linor, omkring ett halft hundrajil till antalet, som arbetarne hade öfvergifvillt sedan minorga blifvit färd att antändas. Det var påskaftonen, arbetarne hade slutat, och det återstod blott att hopsamla redskapen och anti ntliga svår önda mivorna. Förm hvars farliga äliggande detta var, gets befallning utt los a alla li medelst hvilken han skulle kring kippblocket, på hvi ? ste fanns; — på säkerheten i denna törelse och i linan berodde hans lif. Utan tvekan orep han sitt verk an, men då han skulle fatta dena rädda lnan, grep han fast i en annan — som redan var lösgjord. Han störtade utför, t 40 fot, till en ytterst smal afsats i berget. der han dock icke kunde hälla sig qvar, utan nedstörtade ytterligare 60 fot, och sista gången ut i den nedanföre liggande djupa insjön. Då han ändtligen dök upp från sitt djupa bad, var den ena armen illa sårad och det eva benet vridet ur led, så att han icke kunde röra någon af dem; men ändock krafsadej han sig i land och kröp upp på en sten, !. der arbetechefen efter en stunds förlopp! anträffade honom. Men en vecka derefter anmälde han sig ånyo till arbete, och skulle, om han dertill fått lof, strax återigen velat fortsätta sin lifsfarliga sysselsättning. Emedan den nya chaussen intill riksgränsen, för att blifva så jemn som stortinget i allmänhet fastställt (om vi icke irra oss, får stigningen icke öfver skrida I fot på 20) har den företrä desvis blifvit anlagd i dais ningarne, men då den äldre landsvägen deremot ofta dragits uppåt höjderna, så ha genom den förändrade vägriktningen åtskilliga nya gästeifvargårdar blifvit nödvändiga. Men emedan den trakt närmare riksgränsen, der dessa skols anläcges, är föga bebygd, så ha dessa gästgifvargårdar bekost norska statskas å S (EE an. Så är t. ex. Sandviken, der förr allevast vägra säterstugor funnos, men uu ett vackert och rymligt stationshus uppförts i sehweitzerstil, jemte uthusbyggnader för 50 hästar. Stationen är så belägen i en dal, att dena skyddes mot) de våldsamma fjelistormarne. Det är icke ovanligt att vid marknadst.derna trafiken der är så stor att flera bundra hästar på en gång komma ölver fjellen och tillbringa nat ten der. Stationsbållaren har fri bostad och några andra fördelar af staten, mot skyldighet att hålla två skjutshästar och gästgifveri för de resande. På Sandviken — den sista stationen på norska sidan — var vid invigningsfesten en splendid måltid föranstaltad. På den svenska sidan at riksgränsen har Jemtlands kommunikationsbolag å den nya vägen älven anlagt flera lä.vpliga stationer. Vid den nyssnämnda måltiden, der naturligtvis flera skålar utbrisgades, uppliäste amtman Wessel Bergh ett bref från ingeniörmajor Bergh, hvari ban meddelade flera högst intressanta uppgitter rörande de olika landväga kommunikationerna mellan de förcpade rik na. Mellan Fredvikshall och Nordlandens amts gräns är denna (d. v. s. den väg som befarits till festen vid Sandviken) den tulfte vägförbindelsen, om hvars förbättring eller öppnande förslag väckts från norsk sida under de sista tio ären, nemligen 1) från Fredriksball till riksgränsen vid Högen; 2) från Fredrikshall tilt Alliogmon; 3) från Ödemark till Fogelvikssund i Holmedal; 4) från Höland ötver Sidtekogen till Skillingsmarken; 5) från Kongsvinger till Eda; 6) från Konasvinger till Mitandersforss, 7) från Grue till Konradsforss i Östmark; 5) från Solör låvgs Flisenelfven till Midiskogen; 9) från Elfverum öfver Trysil och Klarelfven; 10) från! Rörås till riksgränsen; 11) från Levanger till riksgränsen vid Avjaw; och 12) från Namdalen till riksgränsen vid Qvarnbergs-; sjön. — AF dessa väganläggninpgar äro sex; nybyggda och tvenne förbättrade genom ändamålsenliga omläggvingar. AT de fyra ölriga antogos n:r 6 och 7 vara nära sin på-; begynnelse. Vid undersökniogarne af de flesta bland dessa väglinier har det visat sig att ätränj efter välordnade förbindelser mellan vägnäten på begge sidor af riksgränsen har varit högst påtallande. Oberäknadt den lifliga trafiken på vintervägarne, halva transporterna fortgått äfven under sommaren, så vidt framkomsten på något sätt medgifvit; dem, i det att man har framsläpat gods och varor öfver myrar och fjäll, ömsom på mennisko-, ömsom på hästryggen; — ja, icke sällan har inträllat att på vådliga gar, der det på flera ställen varit nödvändigt att föra hästarne vid handen, ändock åkdon med varor släpats fram, hvilxet allenast kunnat ega rum på det sätt, art både lass och åkaon flerfaldiga gånger på samma resa måst delas och tages isär samt styckevis bäras öfver många och långa, för hjul redskap helt och hållet cbegoguade väg sträckor. Som ett nytt och ganska märkligt exempel på behofvet af förbättrade kommunikationer mellan de bgge rikena, anfördes den under sommaren 1861 öppnide nya vägen från Fredrikshall öfver Allingmoen till Stora Lee; ty under det att den der befintliga ridvägen i alla tider hade varit så eländig stt