Aftonbladet – 26 september 1863, sida 6

uppriktigt sluta sig till huset Guise och att genom lysande och trogna tjenser bringa sitt förra tvetydiga uppförande i glömska. Det andra ändamålet för hans resa var för Ionom ännu vigtigare och dyrbarare, och hvad som dermed stod i sammanhang medförde, såsom ofta inträffar i det menskliga lifvet, endast sorgliga föreställningar, äfven med antagande att saken skulle kunna :yckas. Detta ändamål var att upptäcka och till hertigen af Guise återföra henne, som han älskade öfver all ting i verlden, alt frälsa henne ur de lågsinnade och farliga personers händer, i hvilka hon var fallen, och att betrygga hennes säkerhet och lycka, vore det ock med uppoffring af sin egen. Men när han tänkte på att få se henne åter, när han tänkte på de dagar han skulle komma ett tillbringa med henne under resan, såsom hennes I:dare, beskydd och sällskap, öfverväldigades han af sin längtan efter dessa dyrbara ögonblick, kände har sitt hjerta klappa och sitt hufvud förvirras. De sorgliga föreställningarne veko för tjusande drömmar om sällhet och njutning; och han frågade sig sjelf, om han, äfven efter ex sådan förnyad sammanvaro med henne, skulle kunna förmå sig att åter öfvergifva henne, att fullfö:ja den föresats han fattat, då han lemnade Montsoreau, att uppoffra sin kärlek och sina förhoppningar för sin broder och, sedan han nu redan börjat uppträda i det inbördes kriget, egna sitt svärd och sitt lif åt Johanniterriddarnes strid emnt de otrogna. Det uppstod i hans inre en svår strid härom, men slutligen bemannade han sig och utbrast: Ja, jag kan göra det!4 Likväl var det en omständighet som dervid var att iakttaga. Jag kan det, fortfor han, så vida jag ser någo