Aftonbladet – 26 september 1863, sida 6

men icke hade den äran af hans personliga bexantekap, och for öfrigt icke hade något vidare att säga herr Nicolas Poulain sjelf. Den ton, med hvisken detta yttrade:, var så tvär och torr. att den hedervärde poliskarlen fann sig föranlåten att omedelbarligen rekommendera sig och lemnade efter en stel bugning ett ställe, der han blifvit alldeles oväntadt kallt emottagen. I samma ögonblick föll det erefven in att söka några närmare upplysningar om mannens förehafvanden, Han tillkailade den klippske Ignati och bud honom följa efter denne på afstånd, gifva akt på det hus, dit han begaf sig och derom meddela underrättelse. Gossen återkom inom mindre än en half timma och berättade, att han föjljt mäster Nicolas till dess han ivgåtv uti ett stort palats, com vid efterfrågan sagts tillhöra den ädle herrna af Villequier. Hertigen litar för mycket på dessa sina anhängare, sade den unga grefven till sig sjelf. Det är icke underligt att så många af hans bäst anlagda planer misslyckas, när sådana hemliga or-aker dertill finnas. Hvar i hela vida verlden skell man finna någon, på hvilken man kan lita? Han insåg, huru mektpåliggande denna sist framkastade fråga äfven var för honom sjelf, och försjönk i djupa tankar. Han hade två stora och vigtiga ändamål för sin resa till Paris. Det första var attuppsöka sin broder och, om möjligt, förmå honom att återvända från den väg han beträdt och på hvilken ban endast skulle förnedra och skada sig sjelf; han hoppades, i fall han fick tillfälle att upplysa markisen om sina egna känslor och tänkesätt, kunna öfvertyga denne, att han icke borde i sin broder misstänka en rival, samt att den enda utsigt, som för honom fanns att vinna Maria af Clairvaut, vore att