Aftonbladet – 25 september 1863, sida 3

Af brukspatron Husberg, om en opinionsyttrin från tingets sida i och för reprentationsreforme! Matts Pehrsson instämde i motionen. Hr Tam ansåg den ligga utom tingets befogenhet. H Barthelson sade sig ej känna huru härmed fö! hölle sig, men önskade understödja e1 dylik op nionsyttring, om den ansågs behörig. — Ordft randen afbröt alla vidare framställningar i äm net med det yttrande, att han ej ansåge lämp ligt att man gjorde tinget till en politisk klubb och förklarade sig, då hr Husberg begärde vo tering om motionen kunde anses ligga inom tin gets befogenhet eller ej, lagenligt icke kunn framställa proposition på andra förslag än såda na, hvaröfver landstinget egde att besluta. H Husberg afstod från voteringen, och motionei förklarades ej till någon åtgärd föranleda. Af samma motionär, om all jords lika beskatt ning. Frågan förföll, sedan ordföranden redo fon för ständernas åtgärder med hänseend härtill. Af samma motionär, om sparkassors inrättan de inom kommunerna och pensionsinrättninga för arbetsklassen på landet. Hr Odelberg erkän de det goda syftet i motionen, men bad att fi upplysa, att den bästa anstalt, man i det falle kunde få, vore ränteoch kapitalförsäkrings anstalten. För några år sedan hade man, fö att väcka allmänhetens uppmärksamhet på nämn de anstalt, i 40,000 exemplar spridt underrät telse derom, men utan synnerlig påföljd. Uton nämnde inrättning, hade man nu dessutom at tillgå Stockholms läns sparbank, hvaraf filial afdelningar kunde upprättas inom hvarje soc ken. Hr Tamm upplyste, att en sparbank fanns i Södertelje; hr Barihelson, att en dylik existera de i Norrtelje, och prosten v. Friesen, att sådan: funnos i nästan alla socknar af länets norra del, oberäknadt att man tillitade den i Upsala. Pro: sten Janzon meddelade, att en sådan äfven fun. nes å Wermdön. Hr Odelberg tillade att, då det kunde förmodas, det den här ofvan nämnda upp: maningen möjligen fallit ur minnet, ansåge han för önskvärdt att tinget utfärdade ett cirkulär till alla kommuner med erinran om ränteoch kapitalförsäkringsanstaltens tillvaro och ändamål, samt att man i socknarne försökte inrätta sparkassor, för att uppsamla medlen och insända dem till ränteoch kapitalförsäkringsanstalten. Hr Odelbergs framställning bifölls. Af samma motionär, om statistiska tabellers upprättande öfver tjenstefolks och arbetares löner i de olika delarne af länet, torpares förmåner, arrenden o. s. v. Kommunalnämnden skulle uppmanas lemna uppgifter härom. Motionen förordades af Sahlström, under vilkor likväl, att uppdraget anförtroddes åt personer inom hvarje kommun, som nitälskade för saken och åtnjöte folkets förtroende. Uppgifterna kunde aldrig blifva fullt säkra, om de skulle inhemtas genom offentliga myndigheter eller tjenstemän, ty menige man hyste för dem ett visst misstroende och vore obenäget göra dem statistiska meddelanden. Talaren omnämnde, att den som önskat en framställning i ämnet vore rektor Siljeström, hvilken, såsom bekant, är varm nitälskare för saken. Sedan under fortsatt diskussion den upplysning vunnits, att frågan om en fullständig jordbruksstatistiks upprättande vore på K. M:ts pröfning för närvarande beroende, fick saken förfalla. Af samme motionär, om ingifvande af smak för trädgårdsodling hos den uppväxande generationen genom anläggande af trädgårdar vid folkskolorna. Ordföranden redogjorde för hushållningssällskapets verksamhet för trädplanteringars befrämjande, och prosten Janzon meddelade, att presterskapet nyligen blifvit ålagdt inkomma med upplysningar till vederbörande om möjligheten att bereda p anteringsland vid folkskolorna — en sak, som han ansåg komma att möta svårigheter. Kammarherre Paykull medgaf att ämnet vore vigtigt, men tillhörde mera hushållningssällskapets åtgärd än landstingets. Motionen förföll. Af prosten Rollin, om svins ringande. (Såsom vi i referatet öfver första dagens förhandlingar omnämnde, uppstod derunder fråga om, huruvida trenne motioner, hvilka till Stockholms postkontor, såsom af poststämpeln syntes, inkommit den 7 dennes, kunde anses i behörig tid afgifna, Ordföranden upplyste, att det konvolut, hvari motionerna varit inneslutna, först kommit honom tillhanda morgonen derpå. Han hade emellertid, för sin del, ej ansett detta utgöra något hinder för motionernas upptagande pi föredragningslistan, helst troligt vore, att brefvet blifvit aflemnadt i landskansiiet samma dags eftermidlag; men då han på eftermiddagen ej vistades i embetsrummet, hade, som sagdt var, brefvet 2) den 7 kommit honom tillhanda. Till rättelse ör framtiden önskade han höra tingets menin; härom. Grefve Anckarsvärd ansåg, aut tinget med fullt förtroende kunde öfverlåta åt ordföranden utt afgöra, huruvida motionerna inkommit i benörig tid. Andra yttrade bestämdt den mening. utt motionerna, så framt de kommit till landssansliet d. 7, inkommit i behörig tid, hvaremot ndra ledamöter åter ansågo motionerna ej böra ipptagas. Bland dem, som på det bestämdate uttalade sig för det sista alternativet. då moionärernah aft mycket god tid) på sig och man cke borde ställa allt på sista stund, var prosten Rollin, hvilken, om vi ej misstaga oss, sjelf var len, som insändt de omtvistade motionerna.) Af samme motionär, om inskränkning af den nassa grindar, som finnas å allmänna landsvägen, till hinder för trafiken. Afatts Pehrsson plörde, att det nu på många trakter blir så nycket grindar, att det knappast lönar mödan tt begagna häst. Man kunde dock icke bortaga grindarne öfverallt, till exempel mellan ingor och skog, mellan laga skiften o. 8. v. Han nsåg att tinget borde göra någonting för saken. Irdföranden : upplyste, att poststyrelsen redan 859 ingått till ER M:t med en skrifvelse i fråan, då styrelsen ansett poströfverierna beforras genom de talrika grindarne. K. M:t hade, ned anledning deraf, också infordrat konungens efallningshafvandes utlåtande i ämnet, men sean hade frågan fått hvila. För några dagar edan hade ordföranden talat vid chefen för ivildepartementet, som yttrat att saken tillsidare lemnats beroende af nu församlade stäners beslut; men så snart detta blefve afgifvet ore regringen betänkt på att vidtaga något förogande i ämnet. Innan detta skedde, skulle annolikt regeringen likväl komma att inhemta .ommunalstyrelselsernas mening. Under sådant örhållande ansåg ordföranden motionen för närarande ej böra föranleda till något tingets belut. Herr Odelberg trodde tt, till stöd för andshöfdingeembetets framtida åtgöranden, tinet emellertid bprde uttrycka den önskan, att onungens befallningshafvande måtte bidraga ertill, att alla grindar öfver allmän väg, som j voro behöfliga. måtte borttagas. Kammarerrre Paykull, Östervall och grefve Anckarsvärd örklarade frågan förknippad med många svåigheter. I skogsbygder voro grindar ett nödändigt ondt, och på slättbygderna skulle, om e borttoges, detta endast förorsaka allter af ärdesgårdar utåt vigarne, hvilket vid större sfall vore ändå svårare för vägfarande, obenadt kostnaderna och det skogsödande häri. r mindre jordegare vore det omöjligt att hålla allbjon. Grefve Anckarsvärd ansåg det äfven grannlaga mot regeringen, om landstinget nu ttryckte någon opinion i frågan. Han för sin el hade aldrig varit böjd föropinionsyttringar. trefve Wirsen Klandrade ofoget att uppsätta grinar, szom icke allenast äro obehöfliga, utan, såom förhållandet är till exempel i grannskapet f Stockholm, på åtminstone två ställen, till och ned utarrendetas för en viss afgift. På ena ället togs en arrendeafgift af 10 rår och på et andra af 3 rdr i veckan, som vägfarande aturligtvis fingo betala. f samme mationär, a nnaAa hunns