Aftonbladet – 21 september 1863, sida 3

den, som de hafva fört henne; och jag hoppas, min bäste grefve, att ni icke skall finna det under er värdighet att uppsöka och kit återföra en dotter af huset Gvise?5 Jarl ef Montsoreau besinnade sig ett ögonblick innan han sverade. De faror och svårigheter, för hvilka han kunde blottställa sig genom att uppträda emot konungen, oroade honom icke det minsta, men han kände sig nedstämd och bekymrad vid tenken på det motstånd ban kunde halva att påräkna från sin broders sida. Ian såg emellertid icke någon möjlighet att ufsö sig hertigens uppdrag, och det kan icke nekas, att hans kärlek till Maria af Clairvaut var en verksam förespråkare för dess emottagande. Han tviflade icke ett ögonblick, att om hon befenn sig i konungens väld, sådant var emot hennes egen vilj ; och kunde han väl, han frågade sig sjelf, vägra att befria henne ur en farlig och oangenäm belägenhet, nära liknande fångenskap. Tunken på att närma sig henne, att ee henne äter, alt höra de ljufva tonerna af den älskade rösten, att ännu en gång briara benne räddning och beskydd, allt detta gjorde sitt till. Han upplyftade sina ögon och fann hertigens med en forskande blick fästa1e på hans anletsdrag, hvarest alla dessa tanker lifligt efspeglade sig. Med en lätt rodaad vid för ställningen härom, svarade han: tJug är beredd utt u föra er befallning, så vidt det står i min makt. När skall jag fåga of?4 , Ab, ni misstager ert, sade hertigen, skrattende. tHär är icke fråga om att draga ut i spetsen för ert folk, för att befria en fången prinsessa ur någon jättes borg. Ni skall blott bli ett sändebud ifrån mig till konung Henrik, för att i all underdåvighet fråsa hans majestät, hvar min unga