Aftonbladet – 21 september 1863, sida 2

tHyad är det fråga om, ere höghet? ropade Laval från den andra ändan af boret... Ah, ingentingX, sade hertigen af Guise; det har visat sig några fall af pest här i staden, och emedan denna farsot sistlidne köst ver rågot elakartad uti Morfontaine, så är det goda folket nu litet uppskrämdt.t Hertigen lät sig för egen del härafiogenting bekomma, utan slutade sin afionmältid lika Jugnt och muntert som han hade börjat den, ty ban var så van vid äfventyr och faror of alla slag, att han föga bekymrade sig om mycket, fom var egnadt att göra ett djupt intryck 1å den, hvars lefnadebana följt en mera jemnu och slät väg. Carl ar Montso erior ett sådant intryck. CKrig och pestX, tänkte han för sig sjelf. Aila olyckor skola då hemsöka miit arma fädernesland. Lägg dertill hungersnöd, eom snart är färdig att utbrista; och här ekrattar man, skämtar och roar sig. Men eå godt kan det vara. Glädjen är ej mera förkastlig för det att den ej kan bli långvarig. Lifvet her, likasom en tvfla, sina ljusa och mörka sidor. Ju mera man lyekas framhålla de förra och dölja de sednare, desto angenämure intryck gör toflan.4 Medan han satt försjunken i dessa tankar, yttrade hertigen af Guise sakta några ord till grefven af Briesac, som, efter en hemlig vink till Laval, jemte denne uppstod från bordet. Riddaren af Aumale följde med ett konstladt uttryck af saknad deras efterdöme. De andra ädlingarne, eom hade deltagit i måltiden, men i följd af sin lägre rang föga blandat sig i det derunder förefullna samtalet, uppstego likaledes och följde de öfriga ur rummet, eå att hertigen af Guise och den unge grefven af Logåres blefvo lemwnade allena.