Aftonbladet – 21 september 1863, sida 2

FEMTONDE KAPITLET. En klenmodig, ja endast en alldaglig men niska känner sig iörsagd i närvaro af hög uppsatta personer; den blygsamme buga sig ödmjukt för öfverlägsna egenskeper: mojestät; men djerfva, kraftfulla och hög sinnade naturer erhålla en förökad spövstig. het, vär de möta sina liker, och ingenting på jorden kan komma dem att hysa fruktan, om icke medvetandet ef något begån. et fel, eller känelan af en dem kär persons örnedring. Sådant var förhållandet med Carl af Moatsoregu, som otvifvelaktigt var en krefifull och högsinnad mån. Han befann sig visserligen annu i sin första ungdem och hade öga erfarevhet ef verlden, ban var redan ifrån sina tidigaste år, då hans fader ännu lefde, van att höra med vördnad och beundran omtalas det furstliga Lothringska huset och i främsta rummet Henrik, hertig af Guise; men erfor sådant oaktadt, när ban först mötte och igenkände denne på värdshuset i Mareuil, hvarken fruktan eller förlägenhet. Hans sjelfförtroende öfvergaf honom icke vid detta tillfälle; ban tänkte icke det minsta på sig sjelf, utan endast på hertigen och, när han fann att denne dolde sig under en förklädnad, behandlade han honom otvunget, få som skulle -bertigen vsrit den obetydlige person han ville föreställa, uti hvilket allt den unge grelven, vägledd endast af naturen, handlade både klokt och rätt. Icke heller i Rheims, der han eåg hertigen omgifven af all ein rangs glans och ståt, erfor hen någon annan känsla. Han egnade hertigen oivunget den yttre hyllning, som hans höga börd och stora bedrifter kräfde af hvar och en; men han umgicks med