Aftonbladet – 19 september 1863, sida 2

gången vare sig af honom sjelf eller någon annan. Det är eit falskt ädelmod att spilla några vidare ord derpå, Carl at Montsoreau. Till bords, mina herrar! Kom, Aumele, vår gode värd kastar missnöjda bliekar på er, för det alt ni låter hans kostliga ragu kallna. Sitt ner, sitt ner. Intet krus här på det Lothringiska korset. Dermed satte sig hertigen ned vid bordet och de öfriga intogo sina platser rundt omkring honom. Måltiden var riklig och väl anrättad; hvad som kunde brista i tillagning ersattes af hungern och det goda vinet. — Riddaren af Aumale ensom hade några anmärkningar att göra vid en och annan af rätterna. Så påstod ban att hans dolk hade blitvit slö RV en af kapunerna, och frågade Carl af Montsoreau om han icke fann den seg som en gammal ryttare. Han förklarade, ett från den stekta ålen, som blifvit stäld framför honom på bordet, utvecklade sig ett infamt flott-os, och att man skulle hafva god mage för att våga sig på den. Han dref likaledes gyckel med några stackars dufvor; men ehuru han stälde större delen af sitt skämtsamma tal till den unga grefven af Logeres, kunde han dock icke lyckas att fremlocka ett enda leende på läppar, som under andra förhållanden visst icke varit de sista utt öppna sig för ett rauntert skratt. men nu voro elutna under bördan af inre lidanden. Carl af Montsoreau afbidade otåligt måltidens slut, ty han längtade efter det enskilda samtal, som han skulle hafva med hertigen, och sysselsatte sina tankar dermed å förhand. Han insåg att det skulle blifva onom svårt att urskulda sin broder, och likväl önskade han, framhärdande i sina ädla föresatser, att kanna lyckas deruti. (Forts. följer.)