Aftonbladet – 19 september 1863, sida 2

i stånd att ibland ella wotsägelserna kunn: urskilja hvad som verkligen egde grund och han trodde sig åtminstone med någor säkerhet kunna antaga, att Carl af Mont soreau lyckligen dragit sig ur striden och således borde vara att snart förvänta til Montigny. Hen meddelade dessa sina tackar åt Bris. sac och riddaren uf Aumale och tillude: sLåtom oss nu åtrinstone hafva en god aftonmåltid i beredskap åt vår käcke ungersven. Gör hvad du kan, Brissac. Du, som förstår dig på sådana saker, gå till råds med vår hederlige värd och laga så, alt vi bekomma en bättre anrättning än till middagen.t Den stacsars karlen var den gången all. deles oförberedd, gvarade Brissac. Men sedan han nu fått vela, att vi komma att dröja qvar öfver vatten, har det blifvit ett kacklande, grymtande och gnällande ifrån bakgården och ett flaxandei duislöget, som ger mig anledning förmoda, att allt hvad Montigny har läckert lärer ) omma att i afton spenderas vid den furstliga talfela.t Det dröjde derefter icke en timma innan hästtraf ånyo förnams och Laval, som hade oått fram till fönstret, gaf tillkänna att, så vidt han kunde se för skymningen, ty natten hade redan börjat inbryta, det nya sällskapet icke bestod af fl ra än fem sex personer. Fem minuter sednare öppnades dörren af värdshusvärden och Corl af Montworeau trädde in, dammig och trött efter färden och utan den ringaste skymt till geserfröjd i sitt dystra avlete. Huru, min unge hjelie, ropade hertisen, under det han gick honom till mötes och vänligt fattade hans hand. Er min och hållning synes snarare vittna om elt itet nederlag, än om en vunnen seger.