tid vid kinkiga och farliga tillfällen stod Carl. af Montsoreau till buds, hade han äf: ven under den hetaste striden bemärkt, att ån högre upp var betydligt djupare och stränderna mera branta, än der de befunno sig. Han insåg nu ifall han retirerade något längre tillbaka, än ban först hade ämnat, atthan skulle kunna skilja fienderna i två särskilda hopar och derefter lättare komima till rätta med dem, hvar för sig. För alt kunna utföra denna manöver, måste han emedleriid lemna sin braders trupp och v: gnen, med de dyrbara föremål, som han visste den innehålla, utan !jelp emot den afdelning, som de svarte rytterne utsändt till, deras förföljande, och det inträffade en stund af tvekan, som var nära att beröfva hocom den fördel, han påräknat. Dagen var långt framliden, aftonens skuggor hade redan börjat sänka sig öfver jorden; med en blick framåt fältet kunde han i detsamma uppfatta, att fiendens första anfall blifvit med synbar förlust tillbakaslaget af hans broders folk, och detta bestämde hosom att verkställa sitt beslut. Han gaf sina följeslagare befallning att skyndsamt draga sig tillbaka uppföre åbrädden; men tillika vara beredda att på första vink äter gå anfallsvis tillväga. Fienderna, som trodde honom taga till flykten, förföljde honom tätt efter, och de som voro på den andra sidan om ån, gallopperade längst efter stranden, för att afskära honom återtåget högre upp, der de kunde utan svårighet vada tillbaka öfver vattnet; men de blefvo ej litet förundrade, eller snarare häpna, då, så snart han ansåg ån tillräckligt djup och stranden nog brant för att hindra de på andra sidan varande att komma öfver, han plötsligt gaf sitt folk order att anfalla och de franska ryttarne störtade sig framåt med en fart, som icke kunde emotstås. Han var nu betydligt i antel öfverlägsen den trupp, som han hade emot sig, och han insåg hela vigten uti att snart göra ett slut