RIKSDAGEN. TISDAGENS AFTONPLENUM. Ridderskapet och Adeln. Debatten öfoer räntians frigifvande. Såsom förut är nämndt, hade sammansatta bankooch lagutskottet i första punkten af dess betänkande n:r 3 hemställt att rikets ständer må för sin del antaga följande förslag till förordning angående ränta vid försträckning på viss kort tid utan säkerhet i fast egendom: Hvad i 2 kap. 6 handelsbalken är stadgadt om förLtd att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året, ege ej tillämpning vid försträckning, som mot förskrifning utan säkerhet af inteckning i fast egendom, eller pant af i sådan egendom intecknadt skuldebref, lemnas på, viss tid, ej öfverstigande sex måna4. — Öfverläggningen öppnades af rih. C. 8. Hermelin, hvilken förmenade att rätta tidpunkten för att införa en fri ränta icke vore den, då man förminskat de sllmänna låneinrättningarne. Adeln hade likväl sednast beslutat en sådan förminskniog genom nedsättande af diskontens lånefond. Det nu föreliggande förslaget skulle för låntagaren medföra ökade omkostnader och ortisättningar. Skall räntan göras fri bör det åtminstone konseqvent ske utan alla inskränkningar. Det funnes ej heller i punkten någon bestämmelse huru lång månaden skall räknas, och huru skall. det gå om ej lagsöknin ett förfallet lån inom rätt tid vidtages. Skal då räntan fortfarande räknas högre än sex procent, fastän tiden öfverstiger 6 månader? Anhöll m afslag. Frih. Gripenstedt uttalade sin tillfredsställelse deröfver att tänkesattet ändtligen blifvit moget beträffande detta ämne, så att man inser det lagstiftningen härom bör komma i öfverensstämmelae med den gällande friheten i handel och andra näringar. Utskottets utredning af frågan vore ganska förtjenstfull, och talaren ville i korthet rekapitulera några af dess hufvudgrunder. Ingen har kunnat bestrida riktigheten af den rincipen att enskilda böra ega frihet sjelfva bestämma sina ömsesidiga aftal, lika litet som att bestämma pris för nyttjanderätt af egendom. Icke heller anses det lämpligt att vilja försöka nedtrycka priset på lifsförnödenheter; ty för att detta skulle blifva verksamt fattas alltid något, och detta är ett åläggande at ständigt till lågt pris aflåta varan, men följden häraf skulle endast vara att marknaden blir tom. Icke heller faller det någon in att det bör i lag bestämmas huru mycket skall betalas för t. ex. begagnande af ett fartyg eller i hyra o. s. v. Man hade fruktat att vid införandet af samma grundsats i afseende på penningen, som representerar hvarje vara, skulle rubbningar inträffa i alla förhållanden. De skäl, som härför blifvit anförda, hade man redan så ofta vederlagt, att talaren ansåg sig icke böra upprepa dem alla. Isynnerhet hade man framställt farhågor i afseende på jordbruket. Dessa farhågor kunde likväl lugnas reERE