Anföraren för denna del af fienden fann att han komtnit för sekt och alt han ick unde med någon utsigt till framgång för nya striden, samt ver klok nog att ick längre vilja fortsätta ett redan förlorad spel. Hun började således genäst retirera med bibehållen front emot sin motständare och ordnade sin trupp på en närbeläge höjd tör att invänta dem som blifvit ef ter. Åsynen af en mängd landifolk, som had samlats uppe vid skogsbrynet, för att be skåda träffningen, gjorde Cmellerid om in tet alla hans kloka beräkningar: ty de svart: ryttarne, i förmodan att dessa voro friskt trupper, fom enkommo för att falla dem ryggen, kunde icke längere båll s tillsam mans, uton började alt i vild oordning fl) låogs efter åstranden, förföljde ef Carl a Montsoresu, likväl ej längre än som han an såg nödigt för att fullkomligt förvissa sig om segern. Han lät derföre snart blåsa till återtåg och vände med sin trupp tillbaka till der punkt, der skärmytslingen förefallit, för at öfverräkna sin förlust och bispringa de så rade. Han fann en mängd af lond(männer der före sig, och fastän de med all möjlig omvårdnad antegit sig de eårade af hans eget folk, såg det likväl ut som om mer än en knif varit i bruk för att gifva nåde. stöten åt de tyska ryttare, som fallit i de. ras våld. Blott tvänne at dessa voro ännu vid lif och det är troligt, att endast den unge grefvens hastiga återkomst frälste dem rån att undergå sina kamraters öde. Carl af Montsoreau hade icke fått många löda ibland de sina, men flera voro svårt sårade, och det var nödigt att ofördröjligen ippsöka någon närbelägen stad, der de unde få erforderlig skötsel. På framvällda frågor uppgåfvo bönderna, att den rärmaste var La Fert vid Jouarre, dit äfven den unge grefven ställde sitt tåg, så nart bårar och kärror till de sårades transvorterande hunnit anskaffas.