ut sin fulla rätt, började dock hob ho. honom vakna en om ock. omedveten känsla. af hopp att bättrerdagar ännu kunde komma. Han hade tillbragt många lyckliga stunder af. sin-ungdom på Logåres; och. eburu han hade förgätit åtskilligt, så att mycket föreföll honom nytt och främmande, var det dock tillräckligt qvar, som kom hans hjerta. alt klappa af glada minnen, när något för hans öga bekant föremål trädde fram, likas som för att helsa Bönom välkommen till sitt hem. Slutligen i det vägen följde en hö ås med fri utsigt; upptäcvktes i en vänlig dal deruvder hans egen lilla stad öch slottet på en fristående icke oansenlig höjdötraxt bred-: vid. Mölaet, eom sväfvyade uppe på bimlen, nedsände i denna, stund ett lätt regn, under det-att den nedgående solen ännu glänste på slottets fönster, spiror och torn, och öfverhela taflan hvälfde sig majestätiskt den herrliga regnbägen. Under det han ett, ögonblick dröjde. på höjden för att betrakta dennä tefla, trängde. ifråndalen det aflögsna ljudet af glada tösters görl till häns öra. Han erfor7af allt detta ett djupt intryck; det återkallade hos honom så nget minne aåf förflutna tider och upprände emellah dessa och det närvarande ögonblicket en väfnad. af intryck, på en gåvg sorgliga och ljufva. Hantönkte. på sin mördade fader, vid hvars band-han, så många gänger hade genomströfvat denne nejd, han. tänkte på-sin älskäde moder, hvars förutseende kärlek hade skänkt Honom alla dessa besittningar; . han, tänkte på den ömsesidiga vänskap och: förtroende, som alltid varit rådande emellen dem, och huru; sedan döden hade tagit dem bört, split och oenighet nu uppstått emellan deras begge afkömlingar. Och när allt detta sväfvade för hans . själs öga, trängde sig äfven. på honom den tanken; .buru.;han,. om södet 8 hade velat, nu skulle kunnat föra en älskad brud til detta sitt slott, med henne lyssna till-sina underhafvandes glada röster, visa henne solen, som förgyllde: deras -blifvände bo