dess väsende blir alltid och oförändetligt densamma från lifvets början till dess slut. Äfven de mäktigaste lidelser äro för sådana sinnön icke onnat än föremål, kastade midt i fåran af en strid ström, hvilka af vattnets kraft medföras längst efter de omvexlande stränderna, till dess att de tillika med sjelfva strömmen försvinna uti evighetens ocean. Hvarken af vaturen eller vid närvarande period at sitt lif var Carl af Montsoreau fallen för att länge qvarhålla eller nära ledsnaden öfver smärre motgångar; men sådan var icke händelsen med djupa sorger eller häftiga lidelser. Likasom han var fast och ståndaktig emot ödets slag, likaså kunde hen icke frigöra sig ifrån känslor, hvilka en gång fålt makt öfver honom. Hans kärlek til Maria af Clairvaut var ett af dessa intryck, som aldrig kunde försvinna; de olyckor, som åtföljt den, tjenade endast till att ännu mera göra den outplånlig ur mans minne, Uti de glada fester, som förherrligade det hof, hertigen af Guise höll i Rheims, del tog han utan något tecken till nedslagenhet eller synbara spår till den djupa sorg som tryckte hans bjerta. Han smålog mot dem som smålogo åt honom; han beundrade allt som var vackert, lysande eller behagligt, och om någon gång känslan af hans inre idande öfverväldigade honom, så stred han srafligt deremot och lyckades nästan alltid ut bibehålla ett yttre lugn, äfven under de mgdomens nöjen och tidsfördrif, som mer ip allt anaat vore egnade att erinra honom om hans förnuft. Emellertid Hade alla hans (tjenare, utom vå, hvilkas sär erfordrade en längre skötel, blifvit så återställda, att de kunde föetaga resan till Logeres, och han begafsig å väg dit, medförande dem förutom sex eller ju gamla veteraner ef hertigens folk, hvilka enne lemnat honom för att biträda vid bans gna läntagares inöfoing och disciplinerande. Jå afståndet icke var långt, och hertigen af i. iuise hade gifvit honom mer än en vink