er, att grundtvigianernas lära är hvad de kalla: Grundtvigs oförlikneliga upptäckt af det lilla ordet4, det lefvande ordett; de påstå nemligen, att trots den heliga skrifts ovärderliga betydelse såsom apostlarnes tankar och yttranden, är den likväl. blott -ett dödt ord i jemförelse med det från menighet till menighet från Kristi tider från mun; till mnn fortplantade lefvande ordet: döpelseinstiftelseordet, försakelsen och trosbekännelsen. Härpå lägga dehufvudvigten, detta är deras fröjd och deras upptäckt, och säger man dem, att de genom att sålunda lägga vigten på sakramentet närma sig katolicismen, att deras påstående strider emot histori ka bevis och står i strid mot lutherianismen, så emåle de och beklaga alla dem, som ej kuuna förstå och följa dem! Utom Grundtvigs betydelse såsom dansk skald och författare, har han en stor betydelse genom det kyrkliga lif han väckt, och kanske isynnerhet genom kyrkosången. Hans anhängare sakna till största delen den andliga öfverlägsenhet och styrka, hvarmed kan är så rikt begåfvad, och en blind efterapning samt en något affekterad och forcerad religiös glädje hos många af dem bar gjort benäm ningen Serundtvigianer till ett öknamn. Bland Grundtvigs starkaste motståndare är professor H. N. Clansen, och han har också begagnat denna händelse till att utgifva en liten polemisk skrift: YSkriftordet och det lefvande ordet, bidrag till uppskattandet a! Grunodivigianismens ställning till evangelium och evängelisk kyrka, i hvilken han belyser och bekämpar den grundtvigska läran mycket skarpt. Samtidi.t, men likväl ej framkellad häraf, har äfven Grundtvig utgifvit en skrilt, hvilken jag dock ännu ej sett: de båda gamla stridsmännen hålla ut tiil slutet! Utsigterna till en god skörd ha på den sista tiden på många ställen förmörkats: säden har stå!t rik på marken, men på mångs trakter har man ännu icke på långtnär fått in den, och den sista veckans oåfbrutna regndagar och regnnätter hota att förderfva mycket. sv I förra veckan var det ett slags uppröri hufvudstaden, men då det lyckats. kan man väl säga, ett det var lagligt. Deltagarne vöro allesammans gamla gummoör. Det finns en mängd sådana, som så långt man kan minvas tillbaka suttit på åtskilliga ställen i stadey. med sina korgar på armen och sålt dels gamla skodon och stundom äfven gamla kläder, dels -portemonnaier; band och dylikt. Den nya polisen har förvisat dem till ett bestämdt ställe, och de ha funnit sig deri. Men här om dagen ratn det magistraten i sinnet, att dessa gamla gummor icke ha någon hand l-rättighet, och n vacker morgon kommer en pohsbetjent och tillsäger dem, att d icke få handla mera, utan skulle palra sig bem. . Men allå gummorsa omringa honow, för a honom, att han ser framför sig 50 olyckliga qvionor, som ha 50. kam rater, och hvilka tillsammans ha 350 oförsörjda och utsvultna barn; han kunde jaga bort. dem, men då skulle de 100 mödrarna och de 350 barnen gfamma eftermiddag inställa sig vid Ladegården, Köpenh: mus fattighus, och begära husrum och föda. Polisbefjerten kan ingentiog afgöra, han gör höger cm och marscherar i spetsen för de 50 till aesigenten; en deputatiou -kickas in å embetsrummet och föreställer assistenten rna at den utfärdade befallningen. As ten visar de 50 guammorna till öfversidenten, de gå dit; öfverpreeidenten hän visar dem till polisdirektören, de gå dit: polisdirektören hänvisar dem till polismspektören; för femte gången hålla de talet om de 59 kamraterna och de 350 birnen, som på eftermiddagen skulle begitva sig till Ladegården, och äodtligen bjelpte deras hotelse och de segrade; de fivgo slutligen tillåtelse att tills vidare fortsätta kommersen ur korgarna på armen. Vv.