Aftonbladet – 11 september 1863, sida 2

kunde fås, och hertigen sparade icke på buteljerna; men Carl var icke den, som frestades af något slags vin att dricka mer än som var honom nyttigt eller tjenligt, och hertigen, fastän han sjelt drack gerna och mycket, gjorde, då han säg att sådant var hans bordskamrat emot, icke något försök att truga drafvornas röda safter på honom i större mått än han sjelf syntes benägen att emottaga. Icke heller bade hertigen i afseende på Carl af Montsoreau den ringaste orsak att anlita detta eljest af ränksmidare ofta med fördel emot nybörjare begagnade medel. Då han icke kunde undgå att med förundran märka den säkerhet och det osökta bebag, som den unge ädlingen inlade i sitt umgänge med hvad landet hude ypperst och förnämst, fann ban det ganska naturEn att denne äfven var på sin vakt emot all öfverdrift i bägarens tömmande, och inskränkte sig derföre, så länge måltiden varade, att tala i likgiltiga ämnen, åt hvilka han likväl förstod att gilva ett större intresse än som vanligen med sådana samtal är förenadt. När han till sin unge vän framskjutit ett af de sista faten på bordet, yttrade han slutigen: Säg mig nu, min bäste grefve, uppriktigt och utan förbehåll, anledningen till ert beslut ait komma hit så långt bortifrån, för att uppsöka mig; ty jag förmodar att ni i detta fall har handlat alldeles oberoende vf er broder. Tala till mig, som till em vän, eller om pi vill tillåta mig det uttrycket, som till en far, ehuru jag sannerligen, stället att hafva gifvit er lifvet, har att jacka er för mitt eget. Det är för mig hvarken nödigt eller knappt möjligt, svarade Carl af Moutsoreau, att i detta fall säga ers höghet mera, än hvad ni redan vet förut. För det första har jag kommit hit för att besöka Logeres, hvilket, som ni vet, ligger endast en dagsresa härifrån. Jag har icke varit der mer än eu gång efter min faders död. Jag har