Aftonbladet – 11 september 1863, sida 2

Ack ers höghetX, svarade Carl af Montsoreau, jag hoppades, att ni icke vidare skulle vilja sätta mig i förlägenhet med sådana öfverdrifna loford om in ringa person. Kalla dem icke öfverdrifna, bästa vänt, återtog hertigen. Personer i min ställning, som ofta måste begagna sig af och stundom öro af den hårda nödvändigheten tvung na att sjeltva uppsöka de uslaste lockelser, för att fästa vid sin sak lågsinnade lycksökare, få så sällan erfara något bevis på en verklig oegennytta, att när en person, såsom ni, uppträder till vårt skydd, tappert och ridderligt, utan biafsigter, utan anspråk och beräktlogar, så finna vi sådant underbart, ja öfvernaturligt, och det förefaller oss, som ekulle från den andra verlden uppenbara sig en varelse af högre och ädlare slag, än dem vi dagligen äro vana att se omkring oss. Dessutom, för att säga sanninen, fanns det på värdshuset i Mareuil, oaktadt ni redan der syntes veta hvem jag var, ati ert otvungna, mina smickrare skulle kalla det opassande, sätt att bemöta mig alldeles såsom hvarje annan främling, med vilken pi på er resa kunnat sammanträffa, en viss fin takt, som mycket slog an på nig. Men nog nu härom. Låtom 0ss besagna vär måltid; och sedan vi litet undersökt hv: d mäster Laneeque haratt bjuda på, kunna vi återtaga tråden till vårt samtal. Oaktadt den tidens kokkonst, uppenbarad en liten, men fin souper hos en af de ypvigaste furstar i verlden, skulle, med afsende å så väl beståndsdelarne som deras rättning, kommit håret att resa sig på mufvudet hos en af våra nuvarande köksirtister, funno så väl hertigen som hans inge gäst ingenting att anmärka, utan prisade hvarje rätt, allt efter som måltiden ortgick. Vinet var af det bästa slag som vid många tillfällen ådagalagt, är det endast nödigt att läsa några af hans bref till Bassorupierre eller andre af hans förtroliga vänner, för att se, huru oförbehållsamt och öppenhjertligt han umgicks med dem.