Aftonbladet – 11 september 1863, sida 2

tycker, gjotde sitt bästa att siotå ibd höra på, till dess att en af hertigens tje nare, efter att hafva kastat en blick om. kring sig i salongen och deruppå för en kor stund aflägsnat sig, ånyo inkom och framträdande till den unge grefven, underrättade ho. notn ätt hertigen väntade konöm i sitt kabinett. Visa mig vägen, sade den unge ädlingen, i det han lossade sin knapp ifrån luthspelarens fingrar, visa mig vägen och jag följer genast.,, CÅN, jag skall nog gå med oth visa et vägen, sade luthspelaren; jag är föga angelägen att fösblitvå ehsäm iohestängd här, som en råtta i fällan. Hars höghet har uttryckligen tillsagt, att han vill tala med hr grefven af Logåres ensamX, yttrade tjenaren torrt. Luthspelaren syntes något flat och förödmjukad, men Carl af Montsoreau, som var glad att blifva befriad från hans sällskap, öljde tjenaren och blef genast af denne införd i hertigens kabineit. Det var ett litet åttkantigt men tillika något afiångt rum, öfverallt Beklädt med inörka, sitligt skulpterade ekpanelningar. I midten af taket hängde på en slfverkedja en stor ljusktona afsamma metall med åtta pipor. I den andra ändan af rummet var eldstaden, och midt på golfvet stod ett bord, dukadt för två personer och försedt med en mängd fat och bägare af silfver, en del släta, men en del åter konstrikt arbetade. Hertigen sjelf befann sig bredvid eldstaden och höll på att läsa ett bret vid skenet af en liten lampa som hängde bakom honom. Sådan som han der stod något lutad emot den framskjutande spiseln, klädd i en af den tidens praktfalla drägter, med brefvet i sin hand, ljuset ifrån lampan strålande öfver hans axel på den ena sidan af ansigtet, på det rika bruna skägget och mustascherna, och bakom honom den mörka ekpane!ningen som åstadkom en viss dunkel skymning i hela rummet, kunde det icke finnas något på en gång nera ståt!igt, behagfullt och furstligt, än som 1: penbarade sig i hans anblick.