Aftonbladet – 11 september 1863, sida 2

af Aussonville, armtinannen i S:t Michatl, en mängd andra betydande herrar samt ett par tre damer, som icke litet täflade om att fängsla hertigens uppmärksamhet, begagnade denne sednare då sällskapet steg upp från bordet, ett lägligt ögonblick att föra vår hjelte åt sidan och göra honom ynåpra frågor angående hatis sårade tjenare. Gref ven svarade att de alla gåfvo hopp om att åter komma sig före, och efter några ytterligare ord i samma tön, synbarligen ämmbade att höräs äfven af de kringstående, sänkte hertigen sin röst nära nog till en hviskhing och sade: 4Jag har mycket att tala bed er om. Kom in i mina enskilda rum i qväll klockan nio, så skola vi, efter att hafva intagit vår aftonmåltid på tu man hand, väl få tillfälle att ostörda öfverlägga om våra enskilda angelägenheter. Carl: at Montsoreau försummade icke den utsatta tiden. Han gick ned ifrån de åthonom upplåtna rum, hvilka lågo ofvanpå hertigens våning, och inträdde i en salung, der han eljest vanligen brukat träffa denne, men hvarest nu blott uppehöll sig en luthspelare som stod i mycken gunst hos hertigen. Denne virtuos satt i en karmstol med fötterna Ju tade emot brandjernen i spiseln och fram lockade då och då ett sakta klingande ac kord ifrån instrumentet, som han höll i sitt knä. Mannen tycktes äfven hafva länge befunnit sig sålunda lemnad ensam, ty Carl af Montsoreau hade knappt hunnit inkomma i rummet förrän han glad skyndade honom till mötes, fattade uti en af knapparne till hans rock och började uppduka en lång historia af föga intresse, ifrån hvars meddelande den unge grefven gerna skulle hafva frikallat honom. Ibland de största prof på böflighet, som någon kan bevisa, är sannolikt det att tåligt och vänligt lyssna. till en annans led: samma prat, och Carl af Montsoreau, hvars sinneleg var a nruren artigt och förbindligt, och som ännu icke uti stora verldens skola hade lärt att sätta sig öfver andras