Aftonbladet – 10 september 1863, sida 2

tad stöt ifrån pagens dolk, som inträngde ända till skaftet och fastnade så hårdt emellan harnesket och armskenan, att gossen icke förmådde draga den tillbaka. Men det betydde ingenting; vapnet hade träftat någon af de inre ömtåligare delarne, en sprittande darrning genomfor mannens lemmar, pistolen och tyglarne föllo ur hans händer, och efter e:t vanmäktigt försök att hålla sig fast i sadeln tumlade han ned ifrån hästen. Ett enda ögonkast var nog för mäster Henrik att se hvad som förefallit, och han fortfor, utan att yttra ett ord, i sin strid med den andre motståndaren, hvilken, förvirrad af det sår han redan erhållit och af det våldsamma anfallet, icke gaf tillräckligt akt på sin häst, utan oupphörligt ryckte honom tillbaka med tyglarne, till dess hästen, halkande på den slippriga marken, stegrade sig och gick öfver med sin ryttare, som krossades under hans tyngd. Under tiden, och länge hade det redan skildrade uppträdet ej varat, hade Gondrin med sådan framgång ansatt sin motståndare, att denne under de upprepade huggen förlorat sin hjelm och ett djupt sår i pannan visade att denna förlust icke var utan sin våda. Då nu mannen derjemte såg den ena af sina kamrater fallen, och den andra utsträckt på marken under sin störtade häst, förgick honom alldeles hågen att fortsätta striden, och han hade börjat fly utåt fältet, tätt efterföljd al Gondrin, då denne hejdades af mäster Henriks röst, som ropade: Låt honom vara; vi måste härifrån så fort som möjligt, sedan vägen nu är fri.4 Gondrin tvekade, om hen skulle så der öfvergifva sin herre, som redan var i handgemäng med en öfverlägsen fiende; men ban erinrade sig den befallning han erhållit,