Aftonbladet – 10 september 1863, sida 2

Hans venstra arm hade träffats af en pistolkula, likväl icke svårare än att han obehindradt kunnat sköta tyglarne. Nästan hvarenda man var mer eller mindre svårt sårad, några ganska allvarsamt; men endast två lågo qvar på platsen, och han skyndade sig alt tillse om något kunde göras för deras räddning. Lyckligtvis hade de fallit på siden om vögen, så all de undgått alt, såsom eljest troligen skett, blifva söndertrampade af vänner och fiender, som vid den sista chocken störtade förbi dem, Den ene lefde ännu och kom sig äfven före sedermera, ehuru han, då hans unge herre trädde fram till honom, var af blodförlust så svag, att han icke kunde röra sig från stället. Den andre, som hade blifvit skjuten genom hufvudet, var redan död. Skogsvägen fick snart utseende af ett larett, då hvar och en gjorde eitt bästa att äiroma biodet och förbinda hvarandras sår, så att man skulle kunna åter blifva i stånd att fortsätta resan till Rheims. Afven de fiendtliga ryttarne försummades icke, ty Carl af Montsoreau var icke den, som, sedan stridens ifver var förbi, kunde glömma att också de voro hans nästa. Allt detta hade knappt blifvit ombesörjdt och den unge grefven nyss äter stigit tiil häst, då ljudet af trumpeter på afstånd lusligt skallade genom skogen, till ett tecken att de lothringske ryttarne voro på återtåg, och fem minuter derefter syntes några herrar till häst med mäster Henrik i spetsen komma fram på vägen, följda af den kavaleritrupp, som nyss sä lägligt infunnit sig, för att gifva en annan vändning åt striden. Muntert glam och skratt hördes från den illa gruppen, som följde mäster Henrik; oc! ehuru han sjelf icke högljudt gaf luft ät siu