Aftonbladet – 10 september 1863, sida 2

minst femtio, och om platsen varit öppen skulle den unge ädlingen blifvit öfverman nad iaom ett ögonblick. Nu hade han er stund kunnat värja sig, om ock med föga framgång, då enkomsten, eller rästare en dast åsynen af den talrika förstärkning mä ster Henrik medförde i hast förändrade ece nen. På en vink af mäster Henrik stannade hans trupp och uppställde sig till anfall bakom Carl af. Montsorecu. Denne, som genast insäg huru saken förhöll sig, drog sig ögonblickligen åt sidorna med sina ut. tröttade och sårade följeslagare. De fiendt liga ryttarne syptes tveka om de skulle af. bida det entall, hvarmed de nu i sin ord. ning af en öfverlägsen styrka hotades, eller om de uten motstånd skulle draga sig till baka; men så hastigt och oförmodadt upp. trädde mäster Henriks trupp, att de icke ens kunde komma sig före alt genast vika un dan, och anföraren sjelf insäg att hans ends räddning bestod uti utt försöka hålla stånd, till dess att han kunde hinna ordna sing leder till reträtt. Under högt rop af: tLotbringen, Lothrinsen! En Guise, en Guise! störtade mäster Henriks trupp, likt ljungelden, med fällda lansar ned på de tyska äfventyrarne, hvilka inom ett ögonblick skingrades som agnar för vinden, och ett uppträde af förvirring, flykt och förföljelse följde härpå. Så snart det lothringska kavalleriet hade lemnat vägen fri, samlade Carl ef Montsoreau sitt folk och, numera säker för hvarje vidare anfall, började öfverräkna sin förlust och gjorde sig underrättad om de sårades tillstånd. Han blödde sjelf af en djup skråma i hufvudet, som icke ens hans goda stålkask kunnat fallkomligt skydda emot den väldiga kraften af ett tungt svärdshugg.