Aftonbladet – 9 september 1863, sida 2

tcJag menar honom med ärret, svarade Ignati. tHvad har du med nonom att skalffa? fortfor Carl. cHan är den enda i hela landet, af hvil. ken jag åtvjulit någon välvilja, ionan jag råkade er, nådig herre, sade gossen; jag minnes ännu för sju månader sedan, då de hade mig att dansa och sjunga vid ett stort gästabud uti Nancy, att han klappade mig på hufvudet och kallade mig en spåll gosse, samt under det alla de andra kastade penningar i en bössa, som min patron bar omkring, skänkte mig ett guldmynt, som han sade vara för nig sjelf. Man tog det visserligen sedermera ifrån mig, men det rådde icke han för.4 Och du påminner dig ännu och kan igenkävna honom?4 sade grefven. uGrått kläde och brunt boj dölja honom icke för mio, menade gossen, fastän då jag förut såg honom, kan var klädd i rödt sammet med guld. Hjertat, nådig herre, her sina ögon, likaväl som hufvudet, med den skilnad, att bjertats ögon aldrig glömma hvad de sett.4 Nåväl, Igosti?, återtog grefven, i fall vi bli angripna, hvilket här kan hända 0sg när som helst, så håll dig vid hans sida, utan att lemna honom ett ögonblick, ver honom till tjenst i allt hvad du kan, och ledsaga honom utan dröjsmål till Rheims på den säkreale väg du känner.? Skall jag då öfvergilva er?? frågade gossen: skall jag lemna er i fiendens våld?s Fråga icke efter mig, var grefvens svar. tjag gkell nog hjelpa mig sjelf, goda Igmati. Dessutom kap man svårligen kalla någon min fiende, då jeg tillhör hvarken det ena, elter det andra partiet. Just som han slutade tala, framkom truppen ifrån den dolda stig, den dittills hade följt, till den stora landsvägen, som gick igenom skogen, ogh såg framför sig på ett eåstånd af omkring etthundrade alnar ett gammalt grått stenkors upprest midt på vä