Aftonbladet – 8 september 1863, sida 2

ken ni möjligen hört talas, fastän han ännu icke har gjort sig ett namn i historien, så gerna han än önskade att kunna med sitt svärd förvärfva sig rätt dertill. Främlingen räckte honom med hjerthg ifver sin hand, ropande: Verkligen, unge man, verkligen? Huru kommer vi bit? Hvad har ni att beställa i denna del af landet? ?Jag kommer hit af två orsaker, svarade Carl of Montsoreau. I första rummet är det så längesedan jag besökte Logöres; mina vasaller behöfva min närvaro, och det är tid att jag sjelf öfvertager förvaltningen af mina besittningar och ombesörjer deras skydd och försvar i dessa oroliga tider. Medan han talade hade flera af hans fjenare jemte värden inkommit för att ställa i ordning de resandes aftonmåltid, och främ lingen återtog den plats, der han först vid sitt närmande till eldstaden hade stannat, under det Carl af Montsoreau, på ett hemligt tecken att vara försigtig, ställde sig framför bonom längre inåt rummet, under det att han fortfor sålunda: Dernäst var det vidare min afsigt att göra ett besok hos den gode hertigen af Guise, som jag förmodar mig träffa i Soissons eller dess sronnskap. tHan var i Nancy för ett par veckor sedanX, sade främlingen, dock skall ni sanolikt finna honom i Soissons, ty han är oupphörligt i rörelse, och de sista undervättelserna äro, att han i dessa dagar skall hafva ett möte med en konungens utskickade, markisen af Belligvre. Men konunyen är föga att lita på och himlen vet, om han skickar något sändebud eller ej. — Kunna vi ej intaga vår aftonmåltid tillsammans, ädle herre? Af allt mitt hjerta, svarade den unge orefven, till stor förvåning för några al hans tjenare, om voro inne i rummet och icke kunde begripa huru deras herre, emot hvilken de voro vane stt iakttaga mycken