STOCKHOLM der 8 Sopt. Ställningen I Preussen. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 31 Aug. Redan i denna vecka skola konungea och hans ständige följeslagare, ministern von Bismarck, återkomma hit från Baden-Baden. Då skall lösningen af åtskilliga inre frågor företagas; deribland hör framför allt omsorgen om representantkammaren, som regeringen är högst anzelägen att bli qvitt. Men huru? Helst skulle hon aldrig mera inkalla lantdagen, utan förfoga öfver statens medel. såsom hon gjort under det sista året, helt och hållet eter eget godtfinnande. Detta vågar dock reaktionen ännu icke. Hon är män om att åtminstone rädda skenet, likasom skulle hon lägga någon vigt på landets författningseniiga rätt. Hvad skall således regeringen göra? Hon tänker upplösa den nuvarande represen!antkammaren, hvars fullmakt gäller ända till Mej månad 1865, och ifall konungen icke skulle gå in på att oktrojera en vallag. hvilket anses sannolikt, emedan det vore ei af de uppenbaraste brott mot författningen man kan tänka sig, måste folket åter enligt den gamla vallagen kallas till valurnan. Naturligtvis bibehåller folket sina gamla representant:r, och på sin höjd återväljer det icke en gång de tio män, hvilka ensa:ume bland 352 deputerade understödt ministeren. Men detta allt oaktadt kan man dock vänta sig, att ministåren besluter upplösa kammaren, ty dess förlägenhet är stor. Den ken med rätta säga om sig, alt den icke har någonting att förlora, möjligen något ett vinna, och i en så förtviflad ställ ning sker ju det mest abnorma i verlden. De skäl, som nödga till kammarens upp: lösning, äro inga andra än dessa. Mao vill ändtligen ha samtycke till de 70 regementen, som finnas till mot landets vilja. De 73,000 man skola från sin tvifvelaktiga existens införas i den ordinarie budgeten, och till följd deraf skulle landet nödgas betala 10.000 .000 thaler mera för armån, hvartill det icke har någon lust, men hvarmed regeringen med all makt envisas. Ja, dermed envisas hon, men också icke med någonting annat. Då de liberala ministrarne äskade det förhöjda anslaget åt armån, hette det: vi göra stor politik, gifven oss medel dertill. Man gaf också provisoriskt e!t par millioner, men hvarje är inser landets representation allmer, att vår utrikes poliik, i stället att bli kraftigare. räkar i en passivitet och lethargi, som nu uppnått sin höjdpunkt, trots de 73,000 man mera, hvilka, säsom hvarje opartisk påstår, verkligen finnas, emedan konungen har sitt personliga välbehag i en stor armå. I stället för de Saktioner, med hvilka hr von Bismarck stoltserade vid sitt inträde i miaiståren, ha vi den småaktigaste politik för dagen. som hvarken har något ändamål el ler någon mening. Deriöre också den förfärliga smälek, som utrikesministern måst uthärda i Frankfurt, och som är så mycket större, emedan dev icke varit fri från personlig oförrätt mot konungen. Österrike beherrskar i Tyskland terrängen mer än någonsin, och i denna ställning skall det med tiden ännu mera befästa sig. Ty furstekonferensen har visat, att de ailraflesta tyska regeringarne stå på kabinettets i Wien sida, och om Preussen nu ville försöka att göra propaganda äfven åt sig i Tyskland, skulle det stöta på det värsta hån från alla håll. Så stå sakerna. Det är ej en lättcak för en preussare att nödgas medgifva detta, men vi ha bär redan för långe sedan vant 03: vid att skarpt skilja denaa bismrarckska po litiks intressen från landets, och må dertöre hvad som helst hända ministeren, så åser folket det med stoisk likgiltighet. Det är mycket illa, att konungen lefver så helt och hållet afskild från alia och blott är tillgäaglig för denue Bismarck, som förstår grfva sig sken af alt vara en statsman. aå deremot hvarje dag lemnar bevis på. huru andra ignorera honom för hans oduglighet. Till och med de, som stå konun gen närmast, drottningen. kronprinsen, kronprinssan, alla äro de Bismareks motståndare. Endast konungen är med honom, och hvarföre? Bismerck har förbundit sig att rädda den reorganiserade armån. Ian. vill efterkomma konungens personliga ön skan, om också förmedelst huru många författningskränvkningar som helst. De liberala ministarve och till och med hr von der Heydt, hvilken sannerligen icke så lätt låter afskricka sig af ett svårt arbete, afsådde detta, och de föllo alla. Först när det på det tydligaste visat sig, att icke heller Bismarcks krafter förslå att berötva ett folk af 18 milloner dess rättigheter, först då ekall äfven han falla. En gång har hen redan gjort fiaseo med reorganisationen. Det skall ej bli sista gången. De öfriga rainistrarne, till och med sjelfva krigsministern von der Rcon, äro alldeles främmande tör politiken, hvilket är ytterst karakteristiskt för det nuvarande Preussen. De förvalta sina departementer, och dermed punkt. Hvad Preussen gör eller låter i Frankfort eller Paris eller Petersburg inhemta de helt enkelt ur tidningarne. Reaktionen inom Jandet gär allt mer och mer framåt. Varningar, tillrättavisningar och undersökningar atlösa hvarandra. Vi redogjorde i går för ständernas beslut i fråga om understöd för vägoch vattenbyggnader till och med frågan om statsbidrag för fortsättningen af Kinda båtled. I afseende å nästa punkt — Lule-elfs kanalisering — bafva två stånd stannat mot två, 3 det adeln och hondeståndet bifallit utskot