Aftonbladet – 7 september 1863, sida 2

Intet värdshus kunde upptäckas, förr än h n uppnådde ett torg midt i staden, hvarest stod ett stenhus, afskildt från alla andra, stort och vidsträckt, men med få och långt ifrån hvarandra anbringade fönster, samt en enda hvalfport i stället för dörr. Deröfver hängde skylten under ett rikt ut siradt och förgyldt gallerverk af jern; och så snart hästarne hördes komma på den dammiga platsen utanför huset, framskyndade derifrån värden, åtföljd af två stalldrängar, för att emottega de nya gästerne. Natten var klar och månen uppgången, så alt värden med ytterligare tillhjelp af skenet från den lykta han höll i handen, icke hade någon svårighet att taga erforderlig känn-dom om våra resandes utseende. Ivad han såg tycktes emellertid till en viss grad öfverraska och oroa honom; och om Jarl af Montsoreau noga gifvit akt på förhåtlandet, så skulle han lätt funnit, att någon helt annan person var väntad i hans ställe. Carl af Monisoreau egnade dock ingen uppmärksamhet här t, utan kastade sig ur sadeln och skyndade in genom hvalfporten ill en halföppen dörr åt höger, innanför hvilken syntes ett väl upplyst rum. Detta rum var en af dessa stora salar, som alltid funnos i de gamla franska värdshusen, med ågt och nedrökt tak, en ofantlig, långt in rummet gående spis, hvars brandjern hvarlera vägde flera pund, samt ett massift bord midten med plets för fyratio till femtio versoner. Ljuset, som hade synts genom lörröppningen, kom dels ifrån eldstaden, wvarest en väldig brasa flammade och spraade, dels if.ån ett par stora ljusarmar al wolerad koppar, upphängda på väggarne åt imse sidor. Uti salen befanns vid grefvens inträde lott en enda person, klädd i en grå drägt f den mest enkla beskaffenhet. Hatten, om han behållit på hufvudet, var likväl öga lik dem, som då allmänt begagnades i rankrike; den var hög i kullen med breda