Aftonbladet – 7 september 1863, sida 2

spridda band, hvilka med sina svärd af or tens nöd och fruktan insamlade rika skör dar, utan att behöfva plöja eller så. Sålunda gaf honom d.n värd, hos hvil kea ban haft nattqvarter i Chalons, vid afresan derifrån, såsom någon ersättning för den glupska utgift, hans börs fått vidkännas, det rådet att, i stället för den stora vägen till Rheims, följa en mindre sidoväg långs efter Murnefloden till Mareuil oca först derifrån begifva sig ut på det öppna fältet; ty, sade han, en trupp af minst f.mtio ryltare har under den sista veckan uppehållit sig häremellan och Rheims, och tager tull at hvar och en, fom der färdas fram, vare sig borgare elier adelsman. E tross, ädle herre, är så stor, att man ty gen kan se, det vi kommer från en fred ligare trakt, och den skulle bli en välkommen fångst för desse älveniyrare. Härifrån vågar man sig icke ut, annat än i tillräcklig mängd för att kunna efslå ett antall, och ejelfva hertigen af Guise skulle icke vilja fördas från ett af sina slott till ett nnat, utan att hafva hundra hjelmar i sitt följe.X Carl af Monteoreau fästade icke mycket afseende vid detta råd, utan full.öljde sin resa på den raka vägen till Rheims; men innan han hade färdats två mil, red den muntre jägaren Gondrin fram till honom, med Iznaii vid sin fida och ropade med orolig ifver: Nädig herre, gossen här säger sig hafva sett pikspetsar glimma bakom höjden der borta. Verkligen, Ignati?4 sade grefven; du måste hafva en skarp syo. Visa mig derföre dessa pikspetsar, ty jag har ingenting kunnat upptäcka, oaktadt jag noga spejat omkring åt alla sidor. Jag kan numera icke visa dem för er, nådig herreX, svarade gossen, emedan de hafva försvunnit bakom skogen; men tro mig, det är icke något misstag, utau de tinuas der verkligen.