HENRIK AF GUISE ELLER RIKSDAGEN I BLOTS) AP G. P. R. JAMES. Öfversältning. Medan den unga grefven satt vid sin aftonmåltid, uppassad af en enda tjenare, under det att de öfrige åto i ett annat rum, uppgjorde han i sitt sione en sammanfattning af de händelser han sednast upplefvat, såsom ganska ofia omedvetet inträffar med litet hvar, eft.r att halva tillbragt en dag å resa. Det vore orätt att säga, alt det täcka jandskap, hvarigenom han färdats, det vackra vädret under hela degen, eller tanken på den unge gossen, åt! vilken han återskänkt friketen, bade kunnat lindra den sorg hvaraf hans hjerta var nedtryckt, men det hade derigenom erhållit mera styrka att bära tin börda. Han tänkte ännu på Maria af Clairvaut med den första, trogna kärlekens hela eld och ihärdighet. Han. kände gig vid hvarje steg, som ökade afståndet frår henne, allt mera öfvertygad att denna kärlek skulle vara så länge han lefde. Han kände, att utan henne lifvet var för honom tomt på all glädje, utan annat värde, än som hans eget medvetandes bifall och ett stindaktigt genomförande af äd!a föresatser kunde gifva deråt. Det var härdt, mer än håcdt för hans unga själ, som sällan om någonsin förut hade erfarit sorg och lidande, att nu med ens se sin lefoads mål föcfeladt, se hoppets sista gnista utsläckt. Vi uppskatta icke nog betydelsen af de små motgångar som vi röna; vi betänka icke huru egnade de äro att härda sinnet, och att den som aldrig förut upplefvat någon sorg, lät-j 8) Se A.B. n:r190—193, 197 -200 och 202-205 I