blick, det är icke underligt. Nådig herrn hade då något helt annat att tänka på. Ni mäste hatva färdats skyndsamt, för att hinna hit före mig, sade Carl af Montsoreau. Vi följde de genare gårgstigarne, som man icke kan färdas med hästar, inföll musikanten; och vi skola änna en gång kunna vara före er vid nästa hvilstation, i fall nådig berrn skulle en gång till vilja låta gossen sjunga för sig.4 Det är möjligit, evarade Carl af Montsoreau; Soch ni skali i alla händelser icke gå miste om vedergällning, i fall ni är der före 08s8.5 Vi skola vara der med ull säkerhett, sade musikenten; och sedan grefven dereltter betalt värdens räkning, steg han till häst och fortsatte sin resa. Denna lilla. händelse hade lyckats att för ett ögonblick förströ Carl af Montsoreau. Det måste vera en slug pojke, tänkte han för sig sjelf, och fiotlig att limpa sin fång efter omständigbeterna, ty det ärtydligt, att han från hvad ban såg vid Moöntsoreau har gissat till mina känslor och derefter valde sin visa. Men snart äterkommo. de mörka, dystra föreställningar, som intagit häns själ, och han försjönk under det återstående ar daen tillbaka i, sina sorgl beträktelser. Vär de om äftonen anlände till ett of dessa. vatfqvärter, Bom då för tiden kalledes Giles, befanns det vara ett stort och präktigt värdshus, så bra, Som detfstod till att finna någonstädes i hela laddet. Han såg sig omfriog efler de Vändrande mu sikanterna, men de tycktes fotilgen hafva glömt sitt löfte, eller ännu 6 buboit fram: och den unge grefven hade redan tågit plats i den stora Salen och börjat Siv aftodmältid, utad att mad hörde det ringaste utat der, Det första, som gaf honöm anledning at iro dem vara komna, var liudet af en häf tig ördvexlipg, som fördes på italien ska af flera personer. Han tyckte sigöf