Man till andra skickar — Alven. då förena dig I min såhg och sjung med mig: Hej, ohej! Jag sörjer ej! Hej, ohej! Jag sörjer ej! Tröstlös, förtviflad man aldrig bör blifva; Hoppet har ännu så mycket att gifva Snart för den, som lider, Stunda bättre tider. — Derför kom, förena dig I min sång och sjung med mig: Hej, ohej! Jag sörjer ej! Gossens sång hade lyckats fängsla den unge grefvens uppmärksamhet och uppväckte ett oberöknadt deltagande äfven tör hans person. Det kördes på honom, att han icke blott mekoeniskt bar fram andras ord eller, som en inlärd fogel, sjöng efter de toner han blifvit van stt höra, utan att han kände hvarje ord och hvarje ton som kom öfver hans läppar. När Carl af Montsoreau härefter kom att blicka ilrån gossens täcka gestalt på den äldre musikanten, som hade satt sig på bänken vid värdsbusdörren och ackompsgnerade med, flöjten, under det att ett vidr.gt leende vanställde de plumpa dra gen i hans banditfysionomi, kunde han icke undgå att länka på hvilket, hård: öde det mäste vara för den arme, efter utseendet fiökänslige gossen att våra beroende af en sådan rå varelse, och han kände sig nästan frestad att befria honom derifrån. Han gaf gossen ytterligare några silfvermynt, hvarvid mannens ögon började glimma; och han ämnade just söka upplysning iörande hela sällskapets sammansättning och öden, då i detsamma Gondrin och de öfriga tjenarne kommo fram. med. hästarneoch anmälde att allt var i ordning till upphrott. De här, nådig berreX, sade Gondrin, Pära lotter Ilavästrykare, kOm voro uppe vid slottet Montsoreau den aftonen, då ni frälste fröken af Clairvaut ifrån att druonkna.t Vid Montsöreav! ropade Carl med nå gonb förvåniog, Jag kän icke påmibna mig att hafva sett dem der. . ZAck, sade gossen med en skälnvaktis