Aftonbladet – 4 september 1863, sida 2

hvad oundgängligen erfordrades för resens anordningar. Den trakt, hvarigenom han färdades, var icke heller egnad att afleda hans dåliga lynne. Efter de fy fem första milen gick vägen öfver en låg, sumpig mark, öfverflödande af strömmar och träsk; långa rader af buskar och lågväxta träd sträckte sig i raka linier åt alla sidor, så långtögat iunde se, utan annat afbrott än de hyna dimmor, som här och der uppstego utur kärren och gåfvo elt kallt, sjukligt och oangenämt uttryck åt det hela. Blekgråa skyar bängde öfver jorden, och vär då och då en solglimt trängde igenom, var den endasat matt och hastigt öfvergående. Bjelfva vägen genom de tanka ängarne var tung och mödosam för hästarne och hfvades endest af en och annen vildand eller snäppa, som, uppskrämd af hofslagens ljud, flög upp med gällt skrik. Sällan, om någonsin, kan utseendet af deov trakt, genom hvilken en resande färdas, undgå att hafva inflytande på hans sinnesstämning. Om vi äro djupt tförsjunknai tankar, om vi beherrskas af sorg, oro och bekymmer, eller till och med om vi upplitvas af glada föreställningar, göra alltid de yttre föremålen sitt till, stt antingen ytterligare förmörka, eller i en klarare dager framhålla färgerna på de taflor inbillningskraften uppdrager för oss. Sådant sker oss omedvetet: hvarje sak, som vi se, hvarje ljud, som träcger till vårt öra, innästlar sig så småningom i vår tankegång; och den unge ädlivgens eorg, hans motgångar, hans saknad, omintetgörandet af hans förhoppningar, skilsmessan från hemmet och allt hvad som hittills varit honom kört, syntes honom nu svårate, mörkare och mera nedslående, genom de tjocka skyar som, hotande likt ödet, hänede öfver hans hufvud, och den töckniga utsigten lika dunkel, lika oviss, lika glädjetom, som den bild, hvarander hans egen framtid företedds sig för hans sinnes inre öga.