Aftonbladet – 4 september 1863, sida 2

ett rent samvetes vittnesbörd och fastheten af ädla föresatser. Han hade fattat det oryggliga beslut att icke blott qväfva i sin barm hvarje fåfäng förhoppning att vinna henne, som han älskade, uten äfven, så mycket som stod i hans makt, besegra sin böjelse, att icke blott lemna sin broder all möjlig frihet uti sina bemödanden att erhålla hennes hand, utan äfven sjell med tankar, ord och gerningar söka att undanrödja alla svårigheter som kunde möta hans broder på denna väg. Ian hade redan uppojort sin plan, redan funnit ett medel för utförandet deraf. Han skulie gå till Looåres, tänkte han, och der sammankalla de alrika läntagare, öfver hvilka han hade att befalla, han skulle rycka ut med dem, för att sluta sig till detfurstliga (Guisiska husets anhängare; och han tviflade icke att hen skulle kunna få tillfälle bevisa dess sak nå son så utmärkt tjenst, att motståpd icke vilare borde komma i fråga emot en före-l ning emellan hans broder och en ättling af lenna familj. I Han hoppades alt så skulle gå, han önskade det uppriktigt; ehuru han icke kunde oedraga sig sjeli med den föreställningen, att han gerna skulle se Maria af Clairvaut: besvara hans broders kärlek. Detta kunde : an icke; men om hens broder lyckades i sina bemödanden hos henne, så fann han! ig vara i stånd att uppriktigt söka befrämja leras förening, och trodde sig älven böra: yckas deri. Det var någontiog inom hans röst, som sade honom, att, fastän han ännu cke någonsin med sin broder iolåtit sig i äflan, han framför denne egde styrka och roft att utföra stora v I Det behötver icke sägas, att Carl af Mont-! soreau emellertid, under det att han hväll-! le sådana tankar inom sig, kände sig ned-i lagen, dyster och bedrötvad; och oaktadt an vänligt tillsade dem af sitt folk, som; van hade något att befalla, oaktadt han I cke uraktlät att på bästa sätt sörja för deag behof, yttrade ban dock ej mera än i o