Aftonbladet – 4 september 1863, sida 2

hans hjertas förtjusning, så att, med undantag af en liten oro öfver hvad hans herre skulle säga om det stora sällskapet, Gondrin var så glad som han kunde blifva; och antingen han efter slutad dagsresa komme att taga in i köket till ett värdshus eller tillbringa natten i ett dine vid landsvägen, skulle han känna sig lika hemmastadd som i sin under slottet Montsorean lydande koja. Han bugade sig djupt så snart hans unga herre anlände och ämnade tilltala honom med sin vanliga öppna frimodighet; men Gondrin var lika klarsynt, när det gälde att forska i menniskors anletedrag, som när han på marken uppsökte vildbrådets spår, och han bemärkte hos Carl af Montsoreceu sådana tecken till missnöje och dåligt lynne, att han fann det rådligast att med ens drag sig tillbaka till eftertruppen, der glada utrop och välkomsthelsninger snart betygade, att han emottogs som en kär följtslagare, Ivad den unge äd!ingen beträffade, hade Gondrin dömt mcket rätt, då han fann det vara lämpligt att icke stira honom i hans betrakte!ser. Carl af Monteoreau var alltlör bedröfvad, hans hjerta alltför uppfyldt af sorg, biltra minnen och mörka föreställningar, för att han skulle kunnat med tålamod upptaga det afbrott Gondrins tilltal om att medföra. Han hade öfvergifvit Maria of Clsivaut, kanske för evigt, han hade funnit sig sviken i sitt hopp att ega hennes genkärlek, han hade frivilligt afstätt från sitt bemödande att vinna den, från alla de lägliga och lofvande tillfällen deril han ännu kunnat hafva, han hade lem-. nat bakom sig sitt barndomshem, så uppldt ef ljufva minnen, han hade skilt sig från ein broder, hittills det enda föremålet för hans kärlek och tillgtveohet, och han hade skilt sig från honom med missnöje och köld, med eit såradt och blödan de hjerta. Han uppehölls mellertid på sin väg of