Aftonbladet – 4 september 1863, sida 2

och portvakfaren ö.skade honom en lycklig resa; några minuter derefter hade han förlorat slottet ur sigte. Vid bron, som förde öfver strömmen, erhöll den trupp, hvilken ridit ut från slottet, tillskniog af ytterligare en ryttare, som var ingen annan än vår muntra jägare, Gondrin. Han red på en stor, stark häst, fom hade burit honom mången mil på hans ströftåg genom skogen; han hade hela sin egendom med sig i en stor kappsäck på hästens länd, och syntes i iogen nån hvarken mindre för nöjd eller mera bekytwrad att lemna en ort, der han hade haft sitt bem under många år. än om han endast skulle hafva begifvit sig ut på morgonen för att spåra upp ett vildsvin eller en hjort, eller varit stadd i nägot uonat af sina jagtbestyr. Seken var den, att Gondrin icke hade mycket husligt sinne eller förkärlek för någon vise ort. Han liknade till sin natur mera en hund äv en katt Der de voro, som han älskade, der var hans hem, och vär dessa icke längre voro med honom. skulle han hatva känt sig såsom en frömling äfven i sin födelsebygd. Vår trefoad bär i verlden beror väl också hufvudsakligast af vår omgifning. De nöjen vi haft, de tlada stunder vi up;lefvat, de sysselsättningar och tidsfördrif bvaråt vi egnat oss, de små äventyr, ja ända till de sorger och bedröt 7 vi genomgålt — allt detta bidrager att göra ett ställe mera kärt för css a ett annat; men denna kärlek har sin grund uti minnet af det förflutva och kan ende rifarande ega bestånd genom de band, som dermed förena äfven det närvarande. Gond in fann sig lyck cmedan han hade med sig föremålet för all sin kärlek och beundran, sin nga herre, grefeen ef Loge Hon medförde, till tillökning i e, fiera af sina gamla kamrater ågen i skogen. Der voro två ragor, som ban hoppades utverka Jag eig tillstånd att medtaga, och sex hundar,