Aftonbladet – 2 september 1863, sida 2

at Ulairvaut med nedslagna ögon, under det hennes hand darrade på hans arm och en mörk rodnad betäckte hennes kinder. Allt hvad jag såg, allt hvad jag hörde, var ju blott... Under uppkomsten och fortgången af det vackra och beprisade förhåliande, som vi kalla kärlek, inträffar ofta emellan två personer, som i alla afseenden äro hvarandra värdiga, ett ögonblick, då qvinnans eljest lätt förlåtliga förställning, hvarigenom hon söker dölja sitt hjertas känslor, I stället att öppet besvara kärlek med kärlek, bereda begges olycka, stundom för hela lifvet. fört sådant fall inträffade nu för Oarl a! Montsoreau och Maria af Clairvaut, Hon kände ieko allt hvad som i detta ögonblick rörde sig på djupet af hecnes hjerta, hon kände blott att hon var älskad, och väl hade det varit, om hon äfven velat yppa att hon besvarade denna kärlek. Hade hon gjort det, hade hon tillstått alt hennes egna käns lor emat honom besvarade de ömhetsbeiygelser han slösede å henne, då han trodde henne vara död, att hans lidelsefulla utbrott funno ett gensvar i hennes hjerta, så skulle deras sällbet varit betryggad. Men hon kunde icke rätt bedöma sitt hjertas tillstånd, eller ville det icke; och den första verkan häraf ver att girvp rum för den qvionliga förställningskonslen, att försöka kasta em slöja bfyer sina verkliga känslor, att undanskjuja detta tillfälle till bet yggande af begges sällhet, ett tillfälle, eom icke eå snabt skulle återkomma. Ack nej, nej, visst ickeX sade hon, VAilt hvad jag såg, allt hvad jag hörde, var ju blott u:tryck af ett ganska vanligt och naturligt gdeliagande för en persån, som uni trodde halya omkommit på ett så ömkligt oäli. Hon tvekade att fortsätla i samma ton, hon fann sig hafva allt för tvärt affärdat en man som räddat hennes lif och för hvilken hon i alla fall hyste en varm tillgifvenhet, och hon ämnade tillägga nägra ord för ett