smäktande ultrycket i hennes öga och den sömnlösa natt, som framkallat båda delarne, hade gin grund uti de ljufva tankar och föreställningar, som bortfläktat slumrens genier från hennes bädd. Alia de närvarande hade icke ögon för någon annan än henne. Baronessan af Saulny var outtömlig i sina fröjdebetygelser; Gaspard af Mon:tsoreau sjelf visade sig med en molofri panna, hans broders drag strålade af glädje och sällhet, och icke den minsta lemning af oro kunde deruti upptäckas. Hennes första handling var att förnya de tacksägelser, hon redan dagen förut framfört till den sistnämnde, och hon gjorde det med värraa, ömhet, entusiasm. G spard af Montspreau, som icke älskade att höra sådana ord och icke heller att se de hlickar hon kastade jå hans broder, vände sig emot ett fönster och började ett lifligt samtal med abbta ef Boisguerin, under det att baronessan visligen drog sig några steg tillbaka och gjorde sig ärende att utdela befallningar ät Marias tjenarinnor. eTacka mig icke, dyra Maria, sade Carl af Montsoreau, så snart han fann att han xunde tala till henne, utan alt någon annan lyssnade till hans ord: Jag kan icke svara er nu, som jag önskade; men då jag återkommer i afton, anhåller jag om ett ögonblicks samtal, emedan jag her någonting vigtig att framställa. Han såg huru rodnaden uppsteg på hennes kind, under det att hon nedslög ögoen, och han skyndade sig att tillägga: Jag måste bedja om ursäkt för mitt beeende i går; jag vet icke, om ni kan för. åta mig.? Cpörläta er, ropade hon med en uttrycks ull blick och fortfor lifligt, ehuru med låg öst: Hvad skulle jag hafva att förlåta er från gårdagen? Jag har ju att tacka er ör allt! Skulle jag icke högt värdera det nod och den rådighet, hvarmed pi frälste nig ur en hotande lifsfara, elier, tillade on ännu saktare, Sden tillgifvenhet och