Aftonbladet – 31 augusti 1863, sida 2

— Redaktionen af tidningen Helsingen meddelar följande skrifvelse angående den slora ormen i Bergsjö. Tilter särskilda samspråk med gamle bonden Per Olsson (75 år) drängen Johan Thorell (28 år), bägge i Högen, och gossen Petter Persson Dunder (18 år gammal), från Kitte, Bergsjö socken, hvilka 3 personer, på en och samma gäng, under fredagsaftonen den 24 Juli omkring kl. 8, sett den stora ormen komma mmande öfver en vik vid ändan af Storsjön, hafva dessa sammanstämmande om vidundret berättat följ Vid det gubben Per Olsson och gossen Dunder som varit drängen Thorell behjelplige med höandet å branten af backen vid Raviken, gaf Thorell tillkänna sin förvåning öfver hvad som kom simmande öfver viken, och utropade: se — der är storormen ! — Alla ställde sig då att åse ormen, hvilken från motsatt strand kom öfver åt deras sida, med hufvudet (vid ett kalfhufynds storlek) och en liten del af halsen ofvan vattnet, men bröstet under vattenytan, på en distans från hufvudet af 4 å 5 alnar innan den eftersläpande slingrande kroppen, som var vid pass en ekstocks längd (ungefär 9å10 alnar) — äter syntes ofvan vattnet. Under det ormen simmar, tillsäger Thorell gossen Dunder att springa hem efter bössan och medtaga hunden, hvarpå gossen begaf sig i väg, men som gossen på vägen saktade språnget, så begaf sig Thorell efter för att raska på. Sedan de atlägsnade återkommit med bössa och hund, fingo de ej vidare se ormen, men gubben, som stannat qvar för att efterse hvarthän ormen sig ämnade, gaf då tillkänna å hvilket ställe ormen nyss upp: gått, hvarpå Thorell med sin bössa och hunden begaf sig till stället, utan att finna hvarken orm eller varseblifya något spår efter hans färdande. Hunden, som tljest vanligen plägade löpa omkring i skogen, ville icke då aflägsna sig ifrån Thorell, utan höll sig tätt bredvid hans sida, och som trakten var skogig så tordes icke ormletaren begifva sig in i skogen af fruktan att blifva af odjuret öfverfallen. Gubber berättade, att när ormen uppgått ur vattnet, hade detta skett mycket långsamt och emot en brant torr backe, hvid flera tjocka yglor å kroppen varit synliga och i höjd lika stora som vargar (gubbens ord); att kroppen å midten varit tjock som en ordinär stock, samt längden utgjort omkring 20 alnar just när den tjockaste kroppsdelen drog sig sakta mot backkullen, hvarvid hälften deraf ändå legat slingrande i vattnet och plaskat med stjerten ället, hvarifrån ormen syntes komma, utg t hålberg vid Hånicka fäbodevall i Harmånger, och Raviken som ormen öfversam, är i form alt en spetsvirkel, samt stället der vidundret uppkröp, är en brant udde, som sträcker sig i er åt ön, hvilken udde är torr och beväx rodiz ljung samt tall, gran och något löfskog Drängen Thoreli har villigt utvisat ställena der ormen först blef synlig, hvarest åskådarne stodo och der djuret gick i land, och alit detta under liflig försäkran om sanningen.