Aftonbladet – 31 augusti 1863, sida 2

hon gaf akt på hvad han gjorde, att hon lyssnace till hvad han sade; och om något bade varit af nöden för att underrätta henne huru dyrbar hon var för hans hjerta, så skulle det hafva varit den glädje, den nästan vansinniga glädje hvarmed han hos henne iakttog dessa tecken till lifvets återvändande. Han fortfor icke desto mindre med sina bemödanden att bispringa henne och upplyftade henne slutligen från marken, sägande: Förlåt mig, förlät mig! Jag vill bara bära er till en koja ej långt härifrån der ni kan få bättre skötsel. Hon upplyftade sin arm, fattade hans hand, den hon vänligt tryekte i sin, och gaf honom ett tecken att luta sitt hufvud närmare intill hennes, hvarefter hon sakta hviskade: Jag tackar er tusentalit; men det står icke så illa till med mig, som ni förmodar. Jag blef så skrämd när hästen störtade mig 1 vattnet, att jag förlorade sansningen, och sedan har jag ej vetat till mig förr än nu; men jag känner att jag snart skall blifva bättre. Uti detta ögonblick var det icke möjligt för Carl af Montsoreau attlägga några band på sina känslor; dessu om hade den hastiga ivergången från sorg till glädje allaredan så tydligt uppenbarat hvad som föregick inom hans själ, att det nu skulle hafva varit föfängt att söka fördölja det. Visserligen egde numera icke rum några sådana utbrott som förut, medan han ännu trodde henne vara död; men ljudet i bans röst, hvarje hans åtbörd tolkade hans känslor hka vältaligt. Ian blickade ömt, gladt och förtröstansfullt i hennes ögon, han tryckte hennes små händer i sina egna, han vred vattnet utur hennes lena hår och strök det tillbaka från den vackra pannan, och detta allt under yttrande af så ömma, så kärleksfulla ord, att det var omöjligt att misstaga sig derpå. vid henne och upprepade sin fråga, om han icke fick föra henne till närmaste koja; men hon visade på det lilla jagthorp, som hävgde